Martina

Hade en Skype-konferens inbokad klockan 9.00 idag med pappa och en av mina Schweiziska chefer. Jag är den enda som är online i tid, och när de andra två ansluter så "ska de bara prata om lite andra saker först". Detta är nu snart en timme sedan och här sitter jag på nålar och väntar på att de ska återuppta mig i samtalet. Kan ju förvisso jobba med annat under tiden men jag vill ha det avklarat asap då jag misstänker att jag kommer behöva försvara mig lite för senaste månadens risiga försäljningsstatistik. Lägg på nu för tusan.

Tog en välförtjänt paus efter några timmars jobb, och vad ser jag när jag tittar ut genom fönster? Ingenting! Skymningen lägger sig över Bjurholmsplan, och så även dimman! Förutom några ljusglimtar i fönstrena ser man absolut ingenting. Spöklikt och vackert. Och inte heller dessa bilder blev som jag ville.

För någon timme sedan var det ett underbart vackert ljus som skimrade över taktopparna här på Bjurholmsplan. Jag försökte fånga det på bild men det blev inte så bra som jag hade tänkt mig. Jag har försökt så många gånger i alla olika årstider att få till bra bilder av tacknockarna man ser här från balkongen men det vill sig inte! Har väl några bilder som skulle kunna bli bra om de redigerades lite men jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att det aldrig kommer hända. Jag är en lat fotograf som vill att allt ska bli perfekt redan när bilden tas.

Halleluja! Idag har jag klippt mig! Sist detta skedde var i Shanghai för ca 13 månader sedan. Inte bara hade håret blivit äckligt långt, det var nåt så fruktansvärt slitet längst ner. Istället för att tappa hårstrån som jag brukar göra i vanliga fall tappade jag hårtoppar, ca två cm långa bitar som bara trillade av längst ned från håret. Men nu är det frescht! Very frescht! Och jag är glad. Går omkring och drar i det och sniffar på det, ni vet hur håret luktar så gott när man varit hos frisören. Och inte nog med detta, jag har även fått i nya slingor i det! Även detta var smått nödvändigt, när det liksom inte riktigt gick att skämta bort den 20 cm långa utväxten längre haha. Tur att jag inte är så himla kinkig med sånt där. Hade jag varit det hade jag väl i och för sig sett till att få det ordnat tidigare. Sjukt nicigt är det i alla fall.

Idag gick jag ned till Konsum för att handla något att laga till middag, var inte sugen på någon av de äckliga matlådor som ligger i frysen, och utöver det fanns bara köttbullar och det är inte heller så gott. Men väl där kände jag att jag inte alls hade lust att göra av med några pesetas, så jag kom därifrån med en liter mjölk och ett stort paket Coops fiskpinnar. Det är vad jag kallar vardagslyx... Nåja, fiskpinnarna var sjukt billiga! 900 gram för kanske 23 kronor? Jag är kass på matpriser, men det måste väl ändå vara billigt. Sen att det säkert inte är någon riktig fisk i dem, det struntar jag i i dessa krassa ekonomiska tider. Dessutom är det huuuur många som helst! Jag åt fem st till middag och det syns knappat att jag öppnat paketet! Håhå, så nöjd jag är över mitt "fisk"inköp.

Kom hem för en liten stund sedan efter en sväng med möten på stan, och blev irriterad på mig själv när jag öppnade ytterdörren och insåg att hela lägenheten var upplyst. Typiskt dåligt att slösa på energin och lämna lamporna på. Men vid närmare inspektion insåg jag sedan att det var den fina solen som letat sig in i lägenheten och lyste upp med sitt allra finaste sken! Välkommen tillbaka, det var inte igår!

En vacker (om än något sne) solnedgång i den åländska skärgården.

Alltså, vet ni hur många timmar jag lagt ned på att försöka bringa ordning i hela Saab-GM-Koeningsegg-affären under våren och sommaren? Amerikanerna jag jobbade åt ville följa varje steg och det rapporterades så klart mer om detta i svensk media än i amerikansk. Jag läste artiklar, ritade mind-maps över alla inblandade, pratade med alla möjliga människor i näringslivet och på regeringskansliet som kunde tänkas hjälpa till att klargöra läget. Jag var så snurrig på allt vissa dagar att jag mot slutet av dagen var övertygad om att mitt mellannamn var Saab. Ja. Jaha. Så går de och dissar hela dealen nu, det var ju jävligt nödvändigt att jag la ner alla dessa timmar. Är inte det minsta avundsjuk på min efterföljare som nu får ta tag i härvan igen!

Ps. Begreppet Koeningssaab blev snabbt ett vedertaget smeknamn för affären i svensk media, men jag skulle vilja påstå att jag själv kom på det flera dagar innan jag först läste det i tidningen! Så det så. (Och amerikanerna tyckte det var hejdlöst roligt.)

President Obama har låtit meddela att han ämnar bevärdiga klimatförhandlingarna i Köpenhamn med ett besök. Positiva nyheter då USA har anklagats för att inte ta detta så hypade möte på allvar. Dock tvivlar jag på att det i slutändan har någon större betydelse för mötets utgång, men det minsta en av världens största miljöbovar kan göra är väl ändå att skicka dit sin högste man. Under våren hade jag förmånen att träffa några av de personer som kommer att föra USAs talan i förhandlingarna, men ack vad jag önskar att jag var kvar på min gamla praktikplats nu så att jag fick vara med i förberedelserna för även det här mötet och för ett presidentbesök i vårat grannland.

Läs: Obama is coming to Copenhagen

Pappa kom förbi en sväng i eftermiddags och tog med mig på café. Inte varje dag vi hinner umgås annat än över telefon så det var trevligt! I alla fall var det trevligt tills pappa stirrar lite på mig och sen frågar när jag senast var på en synundersökning. Ja det var väl när jag tog körkort sa jag, alltså cirka 6,5 år sedan. Jaså, ja för jag tycker att du skelar lite sa han. Tack så mycket. Har försökt kolla hur det ligger till med det där i spegeln, men jag tror inte att det funkar så. Det skulle i och för sig kunna vara sant för jag sitter nästan 12 timmar per dag framför datorn dessa dagar och det är väl inte helt bra för ögonen kan jag tänka mig. Dessutom har jag ju i flera år sagt att saker och ting ser lite suddiga ut på håll. Men det där senaste verkar liksom bero på dagsformen! Vissa dagar kan jag se på hur långt håll som helt när nästa tunnelbana kommer, medans andra dagar är det som att det är lite grötigt framför ögonen. Så jag hävdar att jag lider av ett synfel som går bort om man gnuggar sig lite i ögonen. Verkar bara så meckigt att gå på undersökning, och om de då dessutom ska säga att jag behöver någon slags synhjälpmedel. Orka... Nä, jag trivs med att se ut så här:

Ja det är väl ett rekord som verkligen inte är värt att fira. Enligt World Meteorological Organization uppmättes rekordhöjder 2008 och koldioxidnivåerna växte snabbare än någonsin. Något förvånande läste jag också att dessa mätningar började först 1998, jag trodde att vi hållit på betydligt längre än så! Sedan 1750 och den industriella revolutionen har tydligen koldioxidnivåerna i atmosfären stigit med över 38 procent. (Jag antar att de mätt detta på något fiffigt även om de inte började med omfattande mätningar förrän 1998.) Det låter ju onekligen väldigt mycket.

Som vanligt kastas en känga/sträcks en hand ut till USA och Kina med uppmuntran att dessa två länder har ett extra stort ansvar i att minska sina utsläpp. Ett citat från artikeln lyder "Even if we stop all the emissions right now, after 100 years, 30 percent of the amount added to preindustrial level will remain in the atmosphere,". Det är ju faktiskt smått galet hur långsiktigt vi kan ha lyckats skada vår planet!

Ta en minut och läs artikeln och begrunda, och ta sedan cykeln eller apostlahästarna till jobbet/skolan imorgon!

Så kan man sammanfatta den här dagen. Somnade sent igår och hade klockan ställd på 06:30 för att jag skulle upp och iväg på karriärsvägledning på skolan. När jag väl lyckades ta mig upp och iväg så ringde de och sa att det blivit inställt. Som tur var hade jag inte hunnit vidare långt i alla fall. Var sjukt trött så jag gick och la mig igen en liten stund och kollade på Private Practice. Klockan 13 var det dags för jobbintervju, och det var ju i och för sig roligt. Dessvärre var det två killar modell yngre som höll i den och vi klickade inte alls kändes det som. De körde någon slags Good cop-bad cop taktik som var allmänt störande. Inte var de särskilt skickliga på att intervjua heller. But but, vi får se. Skönt att de påpekade att de minsann ska träffa jättemånga kandidater också. Det fattade väl jag också men typiskt onödig sak att slänga ur sig. Vandrade därifrån på betydligt sämre humör än när jag kom dit. Dock gick väl själva intervjun ganska bra förutom att de gav väldigt lite utrymme för mig att utveckla saker och ting. Vår humor klickade inte heller kände jag. Jag gillar att styra intervjuer så att de blir mer som ett löpande samtal, och då är ju lite försynta skämt bra att ta till ibland, men mina gick nog inte riktigt hem den här gången. Och den ena killen skulle också skoja till det ibland men var inte alls rolig. Typ: "Sammarbetar ni mycket med era systerkontor runt om i landet?" "Nä, vi hatar varandra och pratar aldrig." Hög nivå på den liksom. Men några guldkorn har dagen bjudit på också så nu ska jag fokusera på dessa och försöka trolla fram potatis i skafferiet så jag slipper gå ut och köpa det!

På tal om mutter butter så hade jag och pappa en klubb som hette Mutte-butte-klubben när jag var liten. Den gick ut på att när jag var missnöjd med något så frågade pappa om jag var mutte-butte tills jag inte var det längre. En härlig kombination av min fars bristande svenska och effektiv uppfostran.

I don't have a single interesting photo from this day. This was our door mat. Piggy. Piggy I turned grey after a while so we had to replace him with Piggy II. This was also the day that we spent many hours in line at Carrefour - maybe not the smartest thing to go there two days before Chinese New Year. The apartment was cold and dirty and people kept coming and going, claming to fix one thing or the other. Everything was so new to us so we decided to all sleep in the same bed to keep warm and less lonely.

Nä, det trodde väl inte jag heller faktiskt. Men min norska väninna skulle prompt se den nya Twilight-filmen så jag var en god värdinna och följde med. Och förutom att jag fick ont i magen av alla popcorn och blev sjukt kissnödig av den stora läsken så var det överlag en angenäm upplevelse! Två ganska så heta killar att dreggla lite över, även om jag tycker att småbrudarna gick lite väl långt med sitt jublande så fort han vampyr-snubben dök upp på bilden. Sen dregglade jag lite mindre också när jag blev upplyst om att den ena karaktären är 17 år i verkligheten. Lite väl va...

Och tro det eller ej, men på kvällen passade vi på att se den första filmen i serien också. Jag hade ju varken sett den eller läst böckerna så det var lite knepigt att hänga med i den andra filmen, men nu har jag fått lite klarhet om än i fel ordning. Men jag tänker nog inte ge mig i kast med böckerna, så imponerad var jag inte. Jag ser det mest som att jag nu kommer känna mig mindre borttappad och utanför när jag träffar andra människor som inte kan prata om något annat än Edward och hans crew. Jaja. Nä, ju mer jag skrev här desto mer insåg jag att jag nog inte tyckte det var så himlans bra ändå. Jag läser vidare i min senast införskaffade historiebeskrivning av Kina istället.

Jag herre jisses, det har jag nog blivit efter den här helgen! Har haft en kompis från Shanghai fast som är från Norge men med kinesiska föräldrar på besök och det känns som att vi mest har gått omkring och sen ätit mest hela tiden. Japansk mat hemma hos en japansk kompis i fredags, lite chips på det, frukost, fika, lunch, middag, frukost, lunch, biosnacks, godis, middag, frukost, fika, lunch. Inte konstigt att jag känner mig som en fyrkant nu. Men vi har haft kul! En jäkla massa Kina-snack som vanligt, det är fasiken konstigt hur vi alla kan haft samma magiska upplevelse!

På tal om det, imorn är min intervju med Exportrådet. Känns som att mitt öde avgörs då haha, men nädå jag är inte nervös inte. Idag hade jag också en telefonintervju med en herre från Holland som var jättetrevlig. Men han tyckte att jag verkade lite överkvalificerad för marknadsanalyspraktiken han erbjöd. Kul att inge någonsin blir nöjd liksom. För oerfaren för riktiga jobb och för mycket erfarenhet för praktik. Nu sa han i och för sig inte nej och jag tror att han egentligen vill ha mig så vi får väl se.

The "Three Swedish Girls" moving out from the hotel and in to our new apartment!

First visit to Fudan University, greated by the main gate by no one less than Mao Zedong

Sad bikes in the snow

Lucky shot

Swedish company EF teaching English the Chinese way?

Make that times three and the Swedish Girls would have been a good target for robbery. (We weren't on our way to the fake market, but to pay our deposit...)

Our apartment complex at its prettiest

Imorn ska jag på ett hemvändarseminarium i Uppsala. Det anordnas av Sida och är till för alla dem som under det senaste året eller så skrivit uppsats för dem. Det ska bli jättekul! Dock vet jag inte om jag kommer hitta dit, för jag får inte reda på vart det ska vara mer exakt! För någon dag sedan skickades det ut ett välkomstbrev med en länk till en karta över universitetsområdet i Uppsala. Men den enda adressen som fanns i hela brevet som kunde röra det ställe vi ska träffas på var institutionens adress. Så jag mailade den ansvarige för att klargöra att det var där vi skulle ses. Så här skrev jag:

Hej Tania!
För mig som inte är så hemma i Uppsala, är det vid Bahuset, Gamla torget 6 vi träffas på fredag? Bäst att dubbelkolla så att jag inte tappar bort mig!

Ser fram emot fredag!

Mvh
Martina

(Det står Bahuset i brevet även om det låter helt knasigt.)

Till svar fick jag:

Hej Martina,

Jag hoppas att du har läst mitt välkomstbrev, som jag vet att du har fått. Det framgår av mailet här nedan. Med kartan och allt. Det är inte alls Badhuset!!
Tania

Alltså... Är det bara jag eller låter hon lite otrevlig? Eller skojar hon? Jag kan faktiskt inte förstå. Om det är ett skämt förlorar det ju lite sin rolighet eftersom jag måste infinna mig 8.45 imorgon bitti... Och den jävla kartan visar HELA universitetsområdet, ingen liten pil eller markering eller någonting för att indikera platsen! Dessutom skriver hon nu BaDhuset när det klart och tydligt står Bahuset i brevhuvudet. Lär er stava i så fall. Men allvarligt, exakt VAD hindrar henne från att skriva ut platsen en gång till om jag nu är dum i huvudet och har missat den?

Jag tycker att hennes mail var ganska lustigt. Ser verkligen fram emot att träffa denna Tania imorn! Om jag nu hittar henne vill säga... Nu ska jag gräva ned mig i mailboxen för att se om det eventuellt kan stå någon närmare lokal i gamla mail. Imorn kommer det säkert visa sig att Tania är jättetrevlig och allt var ett missförstånd, men tills dess tänker jag sura på henne.

En natt i veckan är det städgata och därmed inte tillåtet att parkera på gatan. Detta är ju fiffigt och så kan man tycka men jag tycker mig ha upptäckt en liten brist i systemet. Tiderna som gäller för parkeringsförbudet är 24-06, men städbilen kommer utan undantag runt klockan 23. Samma sak var det på Gärdet när jag bodde där. Jag tycker det är dumt, för då står det ju alltid ett par bilar kvar på gatan, vilket resulterar i att det aldrig blir riktigt rent. När jag själv hade bil i stan kom jag ofta hem sent från jobbet, och flyttade därför inte bilen förrän sent på kvällen, ibland efter att städbilen varit där. Då blir det ju dels inte rent, men det är ju dessutom egentligen onödigt att ens flytta bilen då. Inte onödigt på riktigt så klart, för om man inte gör det kan man räkna med en fet bot morgonen efter.

Eller så gör man som jag den kvällen när jag var så trött att jag inte orkade leta efter en plats någon annan stans, så jag körde upp bilen på en liten gräsplätt och tänkte att jag var snäll mot städarna så att de kom åt ordentligt. Lapplisa höll inte med utan gav mig 750 kr i böter istället för de normala 450 man får om man parkerar på städgata. Motiveringen löd "parkering av fordon i terräng". Inte fan var det någon terräng, snarare en lerig plätt precis bredvid vägkanten där jag inte störde någon. En viss bitterhet dyker upp när jag tänker på detta.

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Bild lånad av Svd.se, fotograf: Annika af Klercker

Jag drabbades nyss av en släng omdömeslöshet och tittade på ett avsnitt av Paradise Hotel. Herre jisses vad gammal jag kände mig när jag såg det. Är det på riktigt? Visar svensk tv det här och folk tittar? Då kan man verkligen undra vart världen är på väg. Lustigt att det var en Täby-kille med som gick omkring i en t-shirt som det stod Tegelbruket på. 20 år, ett år yngre än min lillebror. Om det var Viktor som dök upp där i rutan skulle jag baske mig säga upp släktskapet.

Nu måste jag kompensera genom en djupdykning i artiklar om President Obamas Kinaresa och senaste nytt på klimatfronten.

Mitt första tandminne är från tiden då vi fortfarande bodde inne i stan. Som barn av en stad gick jag på dagis vars enda utomhusområde var innergården. För övrigt samma innegård som våran lägenhet låg på, så mamma brukade vinka från balkongen ibland. Så för att vi skulle få se lite grönt omkring oss gick vi nästan varje dag den korta biten till Humlegården. Jag kommer fortfarande ihåg varenda liten leksak och gungbräda, som jag älskade den parken! Även efter att vi flyttat till Täby fick jag mamma att ta mig dit varje vecka. Jag har i efterhand insett att hon nog mutade mig med att få leta i parken mot att jag gick på balett varje lördag. Men åter till tanden.

Vi var som vanligt med dagisgruppen och lekte, och just denna dag hade vi vägarna förbi en avlägsen lund inne i parken där det står ett antal gamla kanoner i en ring. Fantastiskt roligt tyckte vi barn antagligen och klättrade hej vilt på dem. Så även jag, till det att en icke så vänligt sinnad pojke valde att helt sonika knuffa ner mig från där jag satt och lekte häst. Pang bom rakt ned på marken sa det, jag kommer fortfarande ihåg knuffen och hur det tjongade till i mitt stackars huvud. Dagisfröknarna kom och tröstade och vi gick så småningom tillbaka till dagiset. Men jag ville tydligen inte sluta gråta, så till slut ringde de min mamma som kom över, och jag kommer ihåg hur hon stirrade lite på mig, sen körde in några fingrar i min mun och utropar "Men hon har ju inga tänder kvar!". Denna lilla detalj hade visst undgått fröknarna som nog skämdes lite. Tjipp tjupp sa det och så satt vi i bilen på väg till det här tandsjukhuset i Vasastan. Väl där var de tvungen att söva hela mig för att kunna fixa till de tre tänderna mamma trodde hade slagits ut. Istället för att slås ut hade de nämligen tryckts rakt upp, back to the roots om man så säger. Så kunde jag ju inte ha det tydligen så de var tvugna att operera ut dem. Inte nog med att de skadade mina riktiga tänder som satt där långt uppe, utan jag var ju nu dessutom tvungen att gå omkring med en jäkla glugg där framme i typ tre år. Men värre saker har väl hänt. Som till exempel att jag samma dag som jag skulle på återbesök för tänderna bestämde mig för att ta min trehjuling och cykla ned för barnvagnsrampen i trappan på innergården. Men det är en annan historia.

Den här historien är ju kanske inte så spännande ändå trots att jag tycker att jag valde ett originellt sätt att skada mig på. Dock får den en annan dimension när man får höra upplösningen på det hela, vilken tog plats cirka 20 år efter "olyckan". Jag sitter något bakis med två killkompisar och äter pizza precis i det kvarteret vi bodde i då det begav sig. Den ena av dem, vi kan kalla honom Magnus (för han heter det) kände jag inte så bra. Appropå ingenting påpekade jag lite nostalgiskt att jag som lite gick på dagis och bodde där i huset mitt över gatan. "Nähä, på riktigt, jag gick ju också på det dagiset!" utropade Magnus. Eftersom jag och Magnus är lika gamla och dessutom kom ihåg samma fröknar så insåg vi snabbt att vi gått i samma dagisgrupp. Kul tyckte jag, och så började jag berätta om min kanon-olycka. Då ser jag hur Magnus först blir lite röd i ansiktet för att sedan anta en något vitare nyans. Smått stammande får han ur sig något i stil med "Var det DU?" för att sedan tystna. Tjugo år senare hade jag hittat förövaren.

Nu är ju inte jag den som är långsint eller ens blir arg så lätt, så jag nöjde mig med att skinna Magnus på alla hans pengar när vi på eftermiddagen spelade Monopol. Det tycker jag gott att han kunde ha.

Attans, här var ju snöbilden jag egentligen letade efter!

Vi åkte till Ikea för att kolla efter saker vi kunde tänkas behöva till lägenheten...och hittade massa svensk vodka till ett pris mindre än en tredjedel av vad man får betala på Systemet.

Det bästa av två (tre?) världar!

Sen kände jag mig som hemma!

Alltså det här var ju en ful bild men jag ville ha med den för att visa att det var snö! Men det syns ju inte. Det vita på taken typ. Killarna på hotellet hällde kallt vatten ur fontänen utanför entrén på den sluttande gatan utanför dörren för att sköjla bort snön, vilket istället ledde till en härlig isgata! Men lite kreativt var det ju.

Snajdig miniatyr av lägenhetskomplexet som gränsade till vårat. Men han som färggav vattnet måste varit antingen hög eller färglind. Den enda färgen jag såg floden ha var mörkbrun med inslag av lite brun-lila när lite olja kom flytande.

Första gången vi såg vårat blivande vardagsrum!! De lila sofforna må vara väldigt...lila... men de var grymt sköna. Glasbordet var omöjligt att få rent och golvet svällde senare så att det blev en 25cm hög bubbla mitt på golvet.

Köket där det inte lagades så värst mycket mat men dracks en hel del öl. Men nu när jag ser det saknar jag det faktiskt.

Heh.

Inne i jätteapoteket fanns ett eget preventilmedelsrum! Ser lite ut som ett love nest.

Dagens bild. Fasiken vad jag älskar den där stan, även i regn. Jag tror att jag började inse det redan här.

Bara för att jag inte kan låta bli.

Idag har jag börjat ett nytt projektjobb som ska hålla på i 7-9 dagar. Så hette det innan i alla fall, men idag har vi klarat av cirka en tredjedel av det som ska göras så jag tvivlar på att det kommer ta så lång tid. Trist för jag hade räknat med pengarna men skönt för det var kanske inte det roligaste göromålen. Dessutom klarar jag inte av när saker sköts så innefektivt som det stundtals gjorde, snacka om att flera personer gjorde samma arbete dubbelt. Nu är jag brutalt trött och möts av en mailbox från det förbannade företaget jag försöker jobba för åt pappa (här har det minsann inte skrivits på något tysthetskontrakt hehe). En massa glädjehistorier om hur bra det går för andra länder som gör samma jobb som jag. KUL för dem då, för mig går det käpprätt åt helvete.

Var köper man det där gamla täcket man ska ha att dra över sig när man är less? Haha, nu börjar jag skratt åt mitt tycka-synd-om-mig-självande, då känns det genast bättre.

Heh, ingen ville sitta bredvid Bea på tunnelbanan.

Första besöket på en av stadens två största fejkmarknader. Så här i efterhand är det lätt att se hur överväldigad man blev av utbudet - och hur fruktansvärt mycket skit man köpte på sig.

Det här kan vara den mest välbehövliga drinken jag druckit i hela mitt liv.Efter ännu en misslyckad eftermiddag med lägnhetsletningar var vi alla tre HELT slut av det dåliga vädret, alla nya intryck och allmän trötthet och jetlag. Hur underbart var det inte då att slå sig ner i lobbybaren på en av stadens lyxhotell och unna sig dessa dyra droppar apple martini.

Ikväll går det två mycket intressanta dokumentärer på SVT. Den första heter Tortyr och handlar om den tortyr som pågår runt om i världen, i allt från demokratier till diktaturer. Enligt Amnesty International är det över 80 länder som tillämpar förhörsmetoder och bestraffningar som inte kan klassas som något annat än tortyr.

Den andra visas i Dokument utifrån och handlar om valet av Obama. Två dokumentärfilmare har under 19 månader filmat valkampanjen och dess medarbetare och Obama. Jag har sett flera klipp ur dokumentärer på Youtube och den verkar väldigt intressant!

Första dagen på lägenhetsjakt. I Kina finns massvis med mäklarkontor för hyresrätter, så vi gick till ett i ett område som låg strategiskt bra till och lyckades förklara hur många rum vi ville ha. Vi hade goda förhoppningar då området såg jättefint ut utifrån, men väl inne i de två lägenheterna vi fick se så var det antingen råttskit i hela köket eller läskiga döda djur på golvet. Mäklaren sa att det är ju bara att städa upp råttskiten och sen hålla ytterdörren stängd, som att råttorna artigt skulle knacka på och fråga om de fick bajsa i våra köksskåp. Nä, vi återvände till vårt rena hotell och jakten gick vidare.

Mina absoluta favoritmorgnar är när jag vaknar upp av mig själv, kanske är klockan kring halv nio eller strax därefter. Helt utvilad och redo för dagen. Jag ligger kvar och slappar lite, kanske bläddrar i gårdagens tidning eller läser lite i en bok som förmodligen handlar om Kina. Sen går jag upp, låter nyhetsmorgon stå på i bakgrunden och börjar göra i ordning en härlig frukost. Helst bestående av grapefrukt, juice, ett kokt ägg, några smarriga mackor och en stor kopp thé. Bänkar mig i soffan, antingen med nyhetsmorgon eller det senaste avsnittet av någon bra tv-serie. Så avslappnat och skönt och det går inte att få något annat än en bra dag efter en sådan start.

Men sen kommer den här tiden på året vi är inne i nu, som om möjligt gör dessa morgnar ännu bättre. Knäpper man på SVT 1 eller 2 så är det allt som oftast sändningar från damernas världskupp i skidor. Jag älskar de där gamla kommentatorerna som suttit där i alla år, morgon efter morgon och sagt saker som att "ja hon hamnar på innerskidan när hon är på väg ut ur svängen" och massa andra skidfloskler. Få saker är så avkopplande som att lyssna på dem, och de spelar inte ens någon roll hur det går för svenskarna. För många år sedan hade min vän Johan och jag en tradition där en av oss pallrade sig över till den andra precis i tid till att skidsändningarna skulle börja. Sen satt vi där och försökte förekomma Stig Strand i hans kommentarer genom åken. Those were the good times, for sure! Nu har Johan gift sig och fått en bäbis och bor i Karlskrona så det är lite strategiskt besvärligt att få ihop det hela, men jag tänker ändå på honom och hoppas att han sitter bänkad framför TVn med sin bedårande dotter och förmedlar den kärlek jag vet att han också har för snö och skidor!

Nu har jag precis haft en sådan morgon, och därmed är jag alltså redo att kicka igång dagen!

En och en halv timme senare! Lägenheten är hyfsat ren och väldigt mysig, sängen är bäddad och jag är duschad! Det var ju faktiskt inte så svårt... Som belöning blir det kladdkakebak!

För er som är intresserade finnd det ju en massa inlägg att läsa från min tid i Kina förra året, bara att bläddra tillbaka till 2008. Men jag tänkte att jag skulle ge mig själv och er ännu en tillbakablick genom att lägga upp en bild från varje dag jag var där! Nästan varje i alla fall, kameran var med för det allra mesta. En liten bild och en anekdot. Jag tror det här kan bli bra, förutom att jag inte kommer kunna välja bland alla bilder! Kanske får fuska och ta fler än en för de extra roliga dagarna!

Idag önskar jag mig att klockan skulle hoppa fram en timme och att jag skulle vakna upp med en städad lägenhet, bäddad säng och undanplockad tvätt. Undrar om det funkar om jag blundar en timme.

Idag har jag tillbringat flera timmar med att försöka få min dator i något bättre skick. Detta efter att pappa varit här på eftermiddagen (med sin Mac Book Air eller vad de heter) och hunnit somna på soffan innan min dator hade startat igång alla program som krävdes för telefonkonferensen. Alltså han somnade på riktigt, snarkningar och allt. Sen brukar det i och för sig inte ta så lång tid för min pappa att somna någonstans, men ändå.

Inte blev väl datorn så mycket bättre heller, men jag har börjat slipa på en plan för att i olika steg fräscha upp den lite. Steg ett blir nog att tömma hårddisken lite så att det finns mer än 325MB ledigt utrymme. Telefonkonferensen gick i alla fall åt helvete tack vare datorn, men det gjorde inte mig så mycket, var betydligt roligare att prata med pappsen.

Jag har på senaste tiden börjat bli nojig över att jag har hål i precis varenda tand. Jag ser bruna fläckar överallt (inte bara när jag ätit choklad!) och tycker att om jag verkligen känner efter så gör det nog lite ont i de flesta tänder. Jag har aldrig förut varken lidit av tandläkarskräck eller dåliga tänder, men jag tror att det börjar bli min tur för båda! Enda gången jag kommer ihåg att jag som liten var rädd hos tandläkaren var när jag skickades hem från Ungern (när vi bodde där) för ett besök hos Gudrun på Folktandvården. Mamma hade tagit mig till tandläkaren i Ungern innan då tre av mina framtänder var halvlösa men inte ville lossna och de kom nya tänder hej vilt underifrån, dock blev det aldrig något av det besöket för när vi väl kom dit tyckte mamma det såg så suspekt ut så vi åkte därifrån igen. Istället blev jag satt på ett plan hem till Sverige med pappa som ändå skulle på något möte men egentligen inte alls hade tid med mig. Men ut flög tänderna med ytterst omild behandling, Gudrun passade på att hitta några fler tänder som "ändå hade börjat lossna". Inte alls om ni frågar mig. Jag tror jag kom därifrån fem tänder fattigare. Men jag kommer ändå ihåg den Sverigeresan som något roligt, för jag fick också vara en dag med min riktiga klass i skolan, och de hade lärt sig en sång som handlade om ett tåg i Ungern. "Tåååget pustar över Pusztan, det ska hela vägen ner till Balaton" eller något liknande. Väldigt gulligt av dem!

Nu hade jag ju egentligen tänkt att berätta om min senaste tandläkare som gav mig både lagningar och lite skräck, men jag orkar faktiskt inte. Next time. Ikväll ska jag nog ägna mig åt att borsta tänderna ordentligt istället! Oj nu kommer jag på hur många tandhistorier som helst! Kan bli ett eget tema här i bloggen.

Kontentan av det här inlägget var väl att jag måste komma ihåg att ringa och boka en tid för en undersökning så jag slipper noja mig.

När jag körde en snabbvädring av lägenheten igår tyckte jag mig känna doften av det vita guldet i mina näsborrar. Och mycket riktigt, nu på morgonen har det kommit en himla massa snöflingor dalandes! Nu har det dock övergått till regn och inga spår finns kvar av det fina fluffiga som föll.

Funderar på om jag ska fortsätta arbetsdagen en timme eller om jag ska kasta in handduken och titta på något som kräver noll hjärnverksamhet... Det senare låter mer lockande.

Är det inte typiskt, jag har idag varit och skrivit kontrakt för ett två-veckors jobb jag ska börjar på måndag för att dryga ut min ack så sinande kassa. Jobbet förmedlas genom en rekryteringsfirma och jag har genom kontraktet förbundit mig att inte skriva något ont om dem på "till exempel en blogg" som killen så fint sa. Och bara för det läser jag nu lite andra jobbannonser som de förmedlar, och där jag råkar veta lite om ett av jobben. Så läser jag hur annonsen är helt åt helvete dåligt skriven. Den är dessutom fruktansvärt missvisande. Jag råkar veta exakt vad de söker för tjänsten, och det framgår inte alls i annonsen. Då blir man ju lite trött. Tänk alla, inklusive mig själv, som lägger timmar och åter timmar på att söka härliga och roliga jobb, och så kan den person vars jobb faktiskt är att skriva en korrekt annons inte ens göra det. (And mind you, det är tydligen hiskeligt viktigt att man pluggat vad man nu pluggar för att bli en person som skriver annonser hos dem.) Men som sagt, jag får inte skriva om det här så då ska jag inte göra det. Får läsa kontraktet igen och se om man får prata om det?

Nu kan man skicka en hälsning till det stora klimatmötet i Köpenhamn i december! Hälsningarna kommer att visas på skärmar under hela konferensen.  Klicka på bilden för att komma till sidan.

Kökkenmödding - ett ord som används på DN Debatt idag. Jag säger då det. Är detta ett ord på riktigt? Jag var tvungen att kolla upp det, enligt Wikipedia betyder det köksavfallshög och härstammar från danskan. Kunde just gissat det. Försöker tänka mig hur det skulle låta på danska men blir helt trött bara av tanken.

"China and Japan have signed an agreement to deepen cooperation in tackling environmental change and the economic downturn. The Japanese Minister for Economy, Trade and Industry seized the opportunity and urged China to make an "international commitment" to cut emissions."

 

//COP15 Copenhagen

 

Lär hela artikeln här!

SvD.se har dragit igång en granskning av de biståndspengar som delas ut till svenska kommuner för att främja samarbeten mellan kommuner/städer/regioner i Sverige och i länder som tar emot ekonomiskt stöd av Sverige. Jag tycker den här granskningen är jättebra, återstår att se om den kan föra upp debatten till ytan. Jag hoppas det.

Sverige är ett av bara tre länder i världen som 2008 uppfyllde det så kallade 1%-målet - vi ger varje år nästan 1% av landets BNI till utvecklingsländer. Större länder som till exempel USA ger oändligt mycket mer i absoluta kvantiteter, men är inte ens i närheten av att uppnå målet på en procent. Jag tycker att det är fantastiskt att Sverige når upp till målet, men självklart är god insyn och granskning viktigt förr att säkerställa att pengarna används effektivt. Detta sker genom internationella organ, men bör så klart också ske på hemmaplan. SvD verkar nu har åtagit sig att granska en del av de miljoner som årligen delas ut till kommuner runt om i landet och ett av de exempel man kan läsa om handlar om Kina.

I ett inlägg skriver reportrarna att Vara kommun förra året inlett ett sambarbete med staden Huangshan i Kina. Syftet sägs ha varit att främja turismen för båda parter och att utveckla affärskontakter. Efter över 300.000 spenderade kronor hade i stort sett inget åstadkommits, och ärligt talat, jag är inte förvånad. Sverige är mycket respekterat i Kina, men att jämföra Huangshan (som för övrigt betyder Gula Bergen, jag vet inte varför de i inlägget skiljer de två åt) med vara kommun? Huangshan är för det första redan ett mycket välbesökt turistmål i Kina, både av kineserna själva men också av utlänningar. Sedan kan jag tycka att det är lite magstarkt att säga att man vill locka kinesiska turister till Vara, när många kineser inte ens kan få tillstånd att lämna landet. Handen på hjärtat, om de nu fick den möjligheten, skulle Vara då stå högst på listan av besöksmål?

Jag tror personligen inte att detta är rätt sätt att bedriva utvecklingssamarbete på. Nog för att det är viktigt att skapa utbyten och förståelse för andra kulturer - internationellt bistånd är så mycket mer än humanitär hjälp - och långsiktiga affärsmöjligheter, men Sveriges kommuner har ännu att bevisa att de kan hantera detta på egen hand på ett ansvarsfullt och kostnadseffektivt sätt!


Uppdatering: Här kan man nu läsa en intervju med Jan-Erik Wallin (M), kommunstyrelsens ordförande i Vara. Jag tycker att han argumenterar bra för syftet med projekten, men det är så lätt att man flummar iväg och pratar om att "skapa relationer" utan att veta vad man egentligen menar med det. De konkreta exempel han nämner är lovvärda, men hade de inte kunnat genomföras av organisationer med betydligt mer kunskap och erfarenhet? Jag har svårt att se att de mest kompetenta personerna att göra detta är kommunpolitiker.

Jag har drabbats av grav skrivkramp. Vill få ihop en ansökan till ett stipendium som jag så fruktansvärt gärna vill ha, men det känns som att varje mening jag skriver tar mig längre ifrån. Gjorde också misstaget att läsa om de föregående stipendiaternas bakgrunder och det var ju inte så lyckat. Entreprenörer hit, egna företag dit. Självförtroendet sjönk tre pinnhål till. Jag vill att någon ska läsa igenom det när det är klart, men jag vet inte vem! Språket har jag koll på själv, men jag vill att någon som lika gärna kunde ha suttit i nomineringskommittéen ska läsa och säga WOW! Henne ska vi ha! Eller buuu, så får jag i alla fall en chans att skriva om den.

Å andra sidan har ju dessa fingrar skrivit till sig 25.000 kr i stipendiepengar för bara ett år sedan, så varför skulle de inte kunna det igen? Fyra gånger pengarna, måste ansökan vara fyra gånger så bra? Hoppas inte. Får man skriva på engelska? Jag antar att de vill ha med ett CV också? Mina förhoppningar är skyhöga, instruktionerna minimala.

Kanske hjälper med en kopp thé och en liten chokladbit innan jag fortsätter?

Jag upptäckte nyss två skator som satt och mumsade på varsin stor brödbit på min balkong. Sen kom en kråka och ville vara med också men se han var inte välkommen inte. Hur hamnade det massa bröd på min balkong högst upp i huset undrar jag då? De stackars fåglarna måste ha kämpat ordentligt för att få upp det dit! Antar att jag kommer kunna skåda en eller annan fågelskit efter detta brödkalas, får hoppas på snö nu då så att det inte syns.

Jag har en förmåga att ibland bara snurra till de allra enklaste saker. Ofta börjar det med att jag tänker att "äsch, det där går så fort och det behöver inte göras nu", och så slutar det i ett kaos av tusen småsaker som sen krockar med varandra vilket så klart inte blir så bra.

När det gäller större och viktigare saker är jag väldigt bra på att organisera mig och get down to business, så det är ju helt onödigt egentligen att jag inte bara kan ta tag i även de små sakerna. Nu senast har jag lyckats snurra till det och tackat ja till två skitjobb samtidigt, under samma periods som jag har besök från Norge, ska på en heldagsträff i Uppsala med andra som skrivit uppsats för Sida, och ska dessutom ha en viktig intervju med exportrådet. Problemet är ju då att både jobben är projektjobb som bara håller på en dryg vecka. Då är det kanske inte så lyckat att man vill ha ledigt två av de åtta dagarna? Ehh... Jag får nog ringa till Academic Work igen och krypa till korset lite grann. Usch ibland blir jag så less på mig själv.

Heh. Syskonbild.

 

Jag skrev ett rim till paketet jag skickade i veckan också. Kan vara bra att veta att ett av hans sängben gått sönder i veckan. :

 

Om ännu ett ben på sängen går sönder,

Får du här en XXX, inte om bönder.

Som du kan använda till att madrassen palla (upp)

Det är inte en kokbok, inte om salla(d) (tupp?)

Och en sak måste du lov(g)a

Efter du läst den, börja inte droga.

 

Gissa den va. (Och nej, jag är inte totalt språk- och riminkompetent, men jag har genom hård träning från min ungerska pappa lärt mig att skriva dessa lyckade rim.)

I eftermiddags när jag promenerade hem gick jag förbi en helt utslagen, full och förmodligen hög äldre man som låg bakåtlutad i en port. Han såg ut att vara mer eller mindre okontaktbar och jag såg hur två av hans kompisar försökte få liv i honom, utan större framgång. Jag stannade upp och frågade hans kompisar om allt var okej. Innan jag ens hann göra det hade säkert tio personer gått förbi. Dubbelt så många gick förbi medan jag pratade med dem. Fyra personer trängde sig förbi in och ut ur porten, under högljutt klagande. Mannen var i så uppenbart dåligt skick att jag beslöt mig för att ringa 112 och be om hjälp. Han kunde inte ta sig upp på benen av egen maskin, än mindre förflytta sig hem, om han ens hade ett.

Larmcentralen kopplade mig till polisen, som sa att de skulle skicka en bil. Attityden även hos dem lät också som att "suck, ännu ett fyllo som druckit för mycket". Må så vara. Två av de tre kompisarna som nu stog där drog illa kvickt när jag sa att polisen var på väg för att hjälpa mannen. Även jag började promenera därifrån efter att ha försäkrat mig om att den sista kompisen skulle stanna kvar. Men när jag kommit de 200 meter som var kvar hem till min port började jag undra vad tusan jag tänkte med och sprang tillbaka för att vänta tills kompetent hjälp var på plats. På bara den korta tid jag var borta hade mannens tillstånd försämrats och han var nu totalt okontaktbar och låg helt lealös. Ytterligare ett tjugotal personer gick/klev förbi. Vi försökte få honom att svara på tilltal och hålla sig vid medvetande, men det var helt lönlöst så jag ringde tillbaka till larmcentralen för att säga att det nog behövdes en ambulans också, och fick tala med en sköterska som hjälpte till via telefon och lovade att även ambulans var på väg. Jag stod kvar och väntade och talade under tiden med den sista kompisen som var kvar. Under de få minuterna vi väntade på hjälp fick jag reda på var den här snälla kompisen bodde (Farsta, alltså för långt bort för att bära hem sin sjuka kompis), vad han jobbade med (sålde Situation Stockholm, alltså för fattig för att ta hem honom i en taxi) och hur de kände varandra (vänner sedan 30 år tillbaka, och en sådan vän lämnar man ju inte bara i sticket). Allt inom parentes var kompisens egna ord. Som tur var kunde vi höra hans rossliga andning, annars vet jag inte vad jag hade gjort riktigt. Ytterligare personer trasslade sig förbi.

Efter inte allt för lång väntan dök både polis och ambulans upp och och mannen fick hjälp. (En av poliserna var för övrigt jäkligt snygg.) Totalt hade kanske runt 50 personer gått förbi. Stirrat. Blängt. Viskat. Suckat. INGEN så mycket som stannade. Deras blickar vandrade från den sjuka mannen, till hans kompis, som visserligen såg något smutsig ut men uppenbarligen var nykter och hjälpsam, för att till slut landa på mig och med någon slags förvåning konstatera att jag inte såg ut att "vara en av de där smutsiga människorna". Ungefär som att vad sjutton gjorde jag där? INGEN stannade. Ingen.

Sedan jag flyttade till Söder i februari är detta tredje gången det händer mig. Olika personer och olika händelser, men det är tredje gången jag stöter på någon i så uppenbart behov av hjälp och där ingen annan är beredd att lyfta ett finger. De bara sänker blicken och låtsas ha fruktansvärt bråttom hem till den där blomman som måste vattnas i detta ögonblick. Första gången var det ett gäng 15-åringar som pucklade på en yngre kille. Mitt på dagen, mitt på Ringvägen. Så klart var det fullt av vuxna både män och kvinnor runt omkring som hade kunnat hjälpa till. Och så är det en blond kort 24-åring tjej som får gå emellan? Den andra gången var klockan närmare tre på morgonen en kall natt i mars och jag var på väg hem från tunnelbanan och får se en tjej iklädd endast kort kjol och linne stå och gråta och skaka i en port. Hon hade varit på fest, blivit full, och blivit illa berörd av någon kille som var för närgången. Vi pratade ett tag och hon blev mer och mer hysterisk och vägrade svara när hennes pojkvän ringde, det verkade som att hon skämdes. Jag bad till slut att få låna hennes mobil och ringde upp pojkvännen som var utom sig av oro och precis hade pratat med poliserna på Medborgarplatsen. De var snälla och körde honom till oss och de kunde sedan ta sig hem tillsammans.

Det jag berättat om ovan är inget jag är stolt över. Det är så minimala insatser av mig som krävts att jag skulle tycka det vore märkligt att vara stolt över att slå tre siffror på mobilen eller låna ut min jacka i några minuter. Jag anser det vara en självklarhet att hjälpa dem som så uppenbart behöver hjälp och jag skulle inte kunna sova gott om jag inte gjorde det. Jag tycker snarare att alla de som går förbi ska skämmas ordentligt. Vilka är vi att döma folk så snabbt, bara för att deras kläder är lite smutsiga eller för att de har druckit för mycket? Vem fan har inte gjort sina misstag undrar jag. Och jag säger inte att jag inte många gånger blivit irriterad på högljudda så kallade alkisar som suttit på bänkarna där jag kanske hade velat ha min picknick, eller på killen i min port som dyngrak klockan 8 en vardagsmorgon kallade mig hora för att jag sa att jag inte ville köpa cigaretter åt honom då han inte är 18. Men inte fan betyder det att jag inte hjälper dessa personer om de så behöver det, och jag med så otroligt små medel kan hjälpa dem? Jag menar inte heller att man ska vara dumdristig och ge sig in i situationer där man själv kan råka illa ut utan att tänka.

MEN DET ÄR INTE HELLER FÖR MYCKET BEGÄRT AV VÅRA MEDMÄNNISKOR ATT DE SKA VISA LITE CIVILKURAGE OCH MEDKÄNSLA I SITUATIONER SOM KRÄVER DET.

Det här gäller alla. På gatan, på skolgården, på kontoret, på tunnelbanan. Nästa gång du är på väg att gå förbi någon i behov av hjälp, gör inte det. Stanna.

Ojoj vad jag hunnit med idag. Vaknade min vana trogen vid 8, och idag gjorde jag inte om förra helgens misstag. Om man som jag inte har någon fungerande tv och ändå vill kunna se Idol, ja då gäller det ju att försöka undvika att få reda på vem som vann innan man hunnit kolla programmet på internet. Så jag gick upp, gjorde frukost och sen raka vägen in på Tv4Play utan att läsa några nyheter innan. Victory.

Hade sen tänkt svänga förbi pappsen som skulle jobba i stan, men han hann före och erbjöd sig en sväng i mataffären med mig. Som fattig ex-student så tackar man ju inte nej till detta så vi bunkrade upp litegrann. Har gått och längtat efter honung i flera veckor men tyckt att den vart så dyr, men nu har jag en finfin burk här hemma minsann. Fick sedan skjuts in till stan där jag mötte upp mamma och så gick vi en sväng på Moderna Muséet och spanade in Salvador Dalí-utsälnningen. Den var bra, men jag saknade några av hans verk som jag liksom hade i huvudet och hade hoppats få se. Rätt mycket folk också.

När det var avklarat hade jag att ta mig till Sofia kyrka för en konsert framförd av Värmlands nations kör. Min fina vän Anna är med i den och nu när de för en gång skull sjöng i Stockholm var det bara att passa på. Det var vackert, roligt och lagom långt! Jag var mäkta imponerad av kören må jag säga. Ingen dusch-sång där inte. Eller det kanske låter lika vackert när de sjunger i duschen, vad vet jag, men jag tvivlar på att de så ofta duschar alla tillsammans. Men återigen, vad vet jag. På vägen hem insåg jag att kyrkan låg ca 5 minuters promenad från mig, där ser man. Jag visste ju att jag var på Söder liksom, men uppenbarligen inte riktigt vart. Hade kyrkan inte legat på en höjd så att jag kunde se en stor neonskylt nära mig hade jag väl aldrig fattat det heller. Alla kan inte ha bra lokalsinne jämt, jag har det ungefär nästan aldrig. Jaja. En kulturfylld och rolig dag helt enkelt och en otroligt tråkigt skriven text. Men mina fingrar är lite stela. Undrar om det är reumatismen som slår till eller om det beror på kylan de nyss utsatts för. Kanske borde stoppa in dem i ugnen jämte potatisarna som är där nu. Jämte är väl ändå ett lite knasigt ord.

Jag börjar undra om det är mitt öde att vara praktikant. Det skulle i och för sig inte göra något om alla praktiker var lika intressanta och givande som min senaste, men det är väl lite halvknaggligt betalt. Förutom Shanghai så ringde det idag en kvinna från AIESEC och förvarnade om en telfonintervju med ett Holländskt bolag nästa vecka. Ett grymt roligt och ansvarsfyllt projekt, lite samma stuk på det som Exportrådet. Minus med Nederländerna är att det inte är Shanghai. Plus är att detta projekt erbjuder betydligt mer ansvar och frihet än det i Shanghai. Och att jag har flera fina vänner i Holland som jag kan träffa då! Men plus med Shanghai är ju att det är Shanghai. Hummm. Dock tvivlar jag på att jag kommer vara i den situationen att jag måste välja, men det skadar ju inte att fundera igenom allting.

Ja det var väl på tiden kan man tycka. I över två årtionden har HIV-smittade personer utan amerikanskt medborgarskap vägrats inträde i landet. Nu har president Obama förespråkat att lagen ska förkastas och det tycker jag är bra. Med den kunskap vi har idag, och haft under en längre tid, är det ju helt befängt att man skulle vara rädd för att dessa personer ska komma in i landet. Förhoppningsvis träder beslutet i kraft under tidigt 2010 och kan verka som en vägvisare för andra länder som fortfarande anammar liknande regler.

Det intressanta är att jag aldrig hört någon amerikan prata om detta. Tvärtom, när vi diskuterat det faktum att vi svenskar (och säkert många andra) var tvugna att uppvisa rena blodprov för att få förlängt visum i Kina var det flera amerikaner som höll med om att det inte borde spela någon roll. Dock blir jag lite konfunderad nu när jag tänker på hur de upphållit den här lagen i USA? Vi svenskar till exempel lämnar ju knappast blodprov när vi reser in i landet i turistsyfte, allt vi behöver är ju en liten lapp man kirrar på internet. Jaja, hur det än fungerat rent praktiskt så tycker jag att det är bra att de nu tar bort restriktionerna.

Läs mer och bli klokare på HRW.

Ibland blir det bara så. Hela dagen rusar iväg utan att något vettigt (läs viktigt/vuxet) hinns med. Jag har jobbat alldeles för lite, men å andra sidan hunnit med lunch med Bella och kaffe x 2 med Erik. Erik hade varit och köpt målartvätt för han hade insett att det nog var det enda som skulle bita ordentligt när han skulle göra rent sina köksluckor i köket. Inte för att de ska målas om utan för att de tydligen är så fettiga så att inget annat biter. Fräscht. Ett par jobb har jag sökt också och så tänkte jag ägna resten av kvällen åt att sätta igång med författandet av två ansökningar som kommer kräva lite extra jobb än de flesta andra. En till en härlig praktik i Shanghai, och en till en helgutbildning här i Stockholm under våren. Den senare kräver till och med en uppsats, så det lär ta sin lilla stund. Dock trodde jag först att den skulle vara på 8000 ord, vilket ju faktiskt är ganska mycket, men det visade sig vara 8000 tecken. I och för sig är 8000 tecken väldigt lite, så det lär bli problem åt andra hållet istället! Ett angenämt dilemma.

Sen kan det kanske vara så att det finns ett avsnitt av Californication och ett av Desperate Housewives som ligger och väntar också. Kanske det kanske. Måste tvätta håret också. USCH vad jag tycker det är tråkigt att tvätta håret!! Eller egentligen är det efterarbetet som är värst, jag måste måste borsta ut det efteråt för att inte vakna nästa dag med en svintoboll på håret, och det gör alltid så ont och så tar det sån tid. Ja det var väl dagens i-lands problem det.

I vissa delar av världen, framför allt i ett antal Afrikanska länder, råder enorma problem med misshandel, diskriminering och till och med mord av människor med pigmentbrist, eller albiner. Jag besökte nyligen Galleri Kontrast på Hornsgatan i Stockholm för en utsällning om just dessa utsatta personers liv i Afrika och det var en skräckinjagande bild som återspeglades i dessa fotografier. Inte odelat negativ dock, då det på många ställen faktiskt byggts till exempel skolor för att främja utbildning och medicinsk vård av de personer som annars ofta går miste om desamma enbart på grund av att de saknar lite pigment.

Men dock kvarstår det faktum att de i stor grad utsätts för tortyrliknande behandling. Och så idag läser jag på nyhetsbyrån AFP att en domstol i Tanzania nu dömt fyra män till döden för ett albinomord. SVD skriver att "Sedan 2007 har mer än 50 människor med pigmentbrist mördats i Tanzania och deras kroppsdelar och inre organ sålts till "häxdoktorer". Enligt lokal folktro är albiners organ lyckobringande." Detta är hemskt så klart. Om jag förstått det rätt kommer fall som dessa allt för sällan upp i domstol ens, så det positiva med detta är ju att det någonstans visar på ett fungerande rättssystem, men å andra sidan tycker jag själv att det är hemskt att det än idag finns länder som har kvar dödsstraff i straffregistret. Men, som SVD forstätter rapportera, "Tanzania har fortfarande dödsstraff för mord och landsförräderi, men har inte verkställt någon avrättning sedan 1995. Hundratals dödsdomar har på senare år omvandlats till fängelsestraff.", och detta får väl ses som ett steg i rätt riktning. Betydligt bättre än vår stora granne i väst som om och om igen verkställer dödsstraff. (Fingers crossed för att min förra arbetsgivare inte hittar hit och läser detta!)

Hur som helst, detta är ett alldeles för lite uppmärksammat brott som jag tycker förtjänar människors uppmärksamhet i högre utsträckning. Kanske värt en tanke nästa gång vi klagar på våra vinterbleka ansikten.