Martina

I eftermiddags när jag promenerade hem gick jag förbi en helt utslagen, full och förmodligen hög äldre man som låg bakåtlutad i en port. Han såg ut att vara mer eller mindre okontaktbar och jag såg hur två av hans kompisar försökte få liv i honom, utan större framgång. Jag stannade upp och frågade hans kompisar om allt var okej. Innan jag ens hann göra det hade säkert tio personer gått förbi. Dubbelt så många gick förbi medan jag pratade med dem. Fyra personer trängde sig förbi in och ut ur porten, under högljutt klagande. Mannen var i så uppenbart dåligt skick att jag beslöt mig för att ringa 112 och be om hjälp. Han kunde inte ta sig upp på benen av egen maskin, än mindre förflytta sig hem, om han ens hade ett.

Larmcentralen kopplade mig till polisen, som sa att de skulle skicka en bil. Attityden även hos dem lät också som att "suck, ännu ett fyllo som druckit för mycket". Må så vara. Två av de tre kompisarna som nu stog där drog illa kvickt när jag sa att polisen var på väg för att hjälpa mannen. Även jag började promenera därifrån efter att ha försäkrat mig om att den sista kompisen skulle stanna kvar. Men när jag kommit de 200 meter som var kvar hem till min port började jag undra vad tusan jag tänkte med och sprang tillbaka för att vänta tills kompetent hjälp var på plats. På bara den korta tid jag var borta hade mannens tillstånd försämrats och han var nu totalt okontaktbar och låg helt lealös. Ytterligare ett tjugotal personer gick/klev förbi. Vi försökte få honom att svara på tilltal och hålla sig vid medvetande, men det var helt lönlöst så jag ringde tillbaka till larmcentralen för att säga att det nog behövdes en ambulans också, och fick tala med en sköterska som hjälpte till via telefon och lovade att även ambulans var på väg. Jag stod kvar och väntade och talade under tiden med den sista kompisen som var kvar. Under de få minuterna vi väntade på hjälp fick jag reda på var den här snälla kompisen bodde (Farsta, alltså för långt bort för att bära hem sin sjuka kompis), vad han jobbade med (sålde Situation Stockholm, alltså för fattig för att ta hem honom i en taxi) och hur de kände varandra (vänner sedan 30 år tillbaka, och en sådan vän lämnar man ju inte bara i sticket). Allt inom parentes var kompisens egna ord. Som tur var kunde vi höra hans rossliga andning, annars vet jag inte vad jag hade gjort riktigt. Ytterligare personer trasslade sig förbi.

Efter inte allt för lång väntan dök både polis och ambulans upp och och mannen fick hjälp. (En av poliserna var för övrigt jäkligt snygg.) Totalt hade kanske runt 50 personer gått förbi. Stirrat. Blängt. Viskat. Suckat. INGEN så mycket som stannade. Deras blickar vandrade från den sjuka mannen, till hans kompis, som visserligen såg något smutsig ut men uppenbarligen var nykter och hjälpsam, för att till slut landa på mig och med någon slags förvåning konstatera att jag inte såg ut att "vara en av de där smutsiga människorna". Ungefär som att vad sjutton gjorde jag där? INGEN stannade. Ingen.

Sedan jag flyttade till Söder i februari är detta tredje gången det händer mig. Olika personer och olika händelser, men det är tredje gången jag stöter på någon i så uppenbart behov av hjälp och där ingen annan är beredd att lyfta ett finger. De bara sänker blicken och låtsas ha fruktansvärt bråttom hem till den där blomman som måste vattnas i detta ögonblick. Första gången var det ett gäng 15-åringar som pucklade på en yngre kille. Mitt på dagen, mitt på Ringvägen. Så klart var det fullt av vuxna både män och kvinnor runt omkring som hade kunnat hjälpa till. Och så är det en blond kort 24-åring tjej som får gå emellan? Den andra gången var klockan närmare tre på morgonen en kall natt i mars och jag var på väg hem från tunnelbanan och får se en tjej iklädd endast kort kjol och linne stå och gråta och skaka i en port. Hon hade varit på fest, blivit full, och blivit illa berörd av någon kille som var för närgången. Vi pratade ett tag och hon blev mer och mer hysterisk och vägrade svara när hennes pojkvän ringde, det verkade som att hon skämdes. Jag bad till slut att få låna hennes mobil och ringde upp pojkvännen som var utom sig av oro och precis hade pratat med poliserna på Medborgarplatsen. De var snälla och körde honom till oss och de kunde sedan ta sig hem tillsammans.

Det jag berättat om ovan är inget jag är stolt över. Det är så minimala insatser av mig som krävts att jag skulle tycka det vore märkligt att vara stolt över att slå tre siffror på mobilen eller låna ut min jacka i några minuter. Jag anser det vara en självklarhet att hjälpa dem som så uppenbart behöver hjälp och jag skulle inte kunna sova gott om jag inte gjorde det. Jag tycker snarare att alla de som går förbi ska skämmas ordentligt. Vilka är vi att döma folk så snabbt, bara för att deras kläder är lite smutsiga eller för att de har druckit för mycket? Vem fan har inte gjort sina misstag undrar jag. Och jag säger inte att jag inte många gånger blivit irriterad på högljudda så kallade alkisar som suttit på bänkarna där jag kanske hade velat ha min picknick, eller på killen i min port som dyngrak klockan 8 en vardagsmorgon kallade mig hora för att jag sa att jag inte ville köpa cigaretter åt honom då han inte är 18. Men inte fan betyder det att jag inte hjälper dessa personer om de så behöver det, och jag med så otroligt små medel kan hjälpa dem? Jag menar inte heller att man ska vara dumdristig och ge sig in i situationer där man själv kan råka illa ut utan att tänka.

MEN DET ÄR INTE HELLER FÖR MYCKET BEGÄRT AV VÅRA MEDMÄNNISKOR ATT DE SKA VISA LITE CIVILKURAGE OCH MEDKÄNSLA I SITUATIONER SOM KRÄVER DET.

Det här gäller alla. På gatan, på skolgården, på kontoret, på tunnelbanan. Nästa gång du är på väg att gå förbi någon i behov av hjälp, gör inte det. Stanna.