Martina

Human Rights Watch redovisar en rapport om den kinesiska vården av missbrukare. Vård verkar ju vara ett överdrivet positivt ord om man läser vidare:

"The report documents how individuals detained in some drug detention centers are routinely beaten, denied medical treatment, and forced to work up to 18 hours a day without pay. Although sentenced to "rehabilitation," they are denied access to effective drug dependency treatment and provided no opportunity to learn skills to reintegrate into the community."

Läs hela artikeln här och ladda hem rapporten här.

Kina har för första gången på 50 år avrättat en EU-medborgare. En man anklagad för att ha smugglat 4kg heroin sköts igår ihjäl efter att ha suttit häktad sedan 2007. Härligt land jag är på väg till. Brittiska UD har förgäves försökt få till ett uppskov med referens till mannens mentala hälsa som sägs ha varit ostabil redan när han greps. I Kina räcker det att du åker fast med så lite som 50g heroin för att du ska kunna dömmas till döden. Nu är jag ju emot allt vad dessa tunga droger heter och har inga som helst planer på att beblanda mig med dem, men nog är det lite skrämmande. Jag tycker dödsstraff är det kassaste som finns kvar i vårat moderna rättssystem (inte Sveriges då) och tycker att det är extra vedervärdigt när en regering som inte direkt är känd för att alltid eftersträva upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna tar sig friheten att ta en annan människas liv. Den här historien sprider sig som en löpeld och har redan väckt enorma reaktioner runt om i världen, och bra är väl det. Frågan är bara hur högt man vågar protestera inne i Kina utan att riskera att själv åka illa ut. Det svaret är väl enkelt, man ska inte protestera alls...

Här är en mer utförlig artikel från The Guardian: http://www.guardian.co.uk/world/2009/dec/29/akmal-shaikh-execution-china

Ingen har väl missat kampanjen som går under namnet Support Kim. Om ni motförmodan har det, läs mer här. Allt fler företag engagerar sig i frågan, och ett av dem är Air France som visar den här videon:

Det får mig att vilja kräkas att tänka på att äldre män åker på charterresor i detta syfte. Fullständigt vidrigt är det och det finns inga gränser för den uppmärksamhet frågan kräver, detta måste få ett stopp!

I eftermiddags när jag promenerade hem gick jag förbi en helt utslagen, full och förmodligen hög äldre man som låg bakåtlutad i en port. Han såg ut att vara mer eller mindre okontaktbar och jag såg hur två av hans kompisar försökte få liv i honom, utan större framgång. Jag stannade upp och frågade hans kompisar om allt var okej. Innan jag ens hann göra det hade säkert tio personer gått förbi. Dubbelt så många gick förbi medan jag pratade med dem. Fyra personer trängde sig förbi in och ut ur porten, under högljutt klagande. Mannen var i så uppenbart dåligt skick att jag beslöt mig för att ringa 112 och be om hjälp. Han kunde inte ta sig upp på benen av egen maskin, än mindre förflytta sig hem, om han ens hade ett.

Larmcentralen kopplade mig till polisen, som sa att de skulle skicka en bil. Attityden även hos dem lät också som att "suck, ännu ett fyllo som druckit för mycket". Må så vara. Två av de tre kompisarna som nu stog där drog illa kvickt när jag sa att polisen var på väg för att hjälpa mannen. Även jag började promenera därifrån efter att ha försäkrat mig om att den sista kompisen skulle stanna kvar. Men när jag kommit de 200 meter som var kvar hem till min port började jag undra vad tusan jag tänkte med och sprang tillbaka för att vänta tills kompetent hjälp var på plats. På bara den korta tid jag var borta hade mannens tillstånd försämrats och han var nu totalt okontaktbar och låg helt lealös. Ytterligare ett tjugotal personer gick/klev förbi. Vi försökte få honom att svara på tilltal och hålla sig vid medvetande, men det var helt lönlöst så jag ringde tillbaka till larmcentralen för att säga att det nog behövdes en ambulans också, och fick tala med en sköterska som hjälpte till via telefon och lovade att även ambulans var på väg. Jag stod kvar och väntade och talade under tiden med den sista kompisen som var kvar. Under de få minuterna vi väntade på hjälp fick jag reda på var den här snälla kompisen bodde (Farsta, alltså för långt bort för att bära hem sin sjuka kompis), vad han jobbade med (sålde Situation Stockholm, alltså för fattig för att ta hem honom i en taxi) och hur de kände varandra (vänner sedan 30 år tillbaka, och en sådan vän lämnar man ju inte bara i sticket). Allt inom parentes var kompisens egna ord. Som tur var kunde vi höra hans rossliga andning, annars vet jag inte vad jag hade gjort riktigt. Ytterligare personer trasslade sig förbi.

Efter inte allt för lång väntan dök både polis och ambulans upp och och mannen fick hjälp. (En av poliserna var för övrigt jäkligt snygg.) Totalt hade kanske runt 50 personer gått förbi. Stirrat. Blängt. Viskat. Suckat. INGEN så mycket som stannade. Deras blickar vandrade från den sjuka mannen, till hans kompis, som visserligen såg något smutsig ut men uppenbarligen var nykter och hjälpsam, för att till slut landa på mig och med någon slags förvåning konstatera att jag inte såg ut att "vara en av de där smutsiga människorna". Ungefär som att vad sjutton gjorde jag där? INGEN stannade. Ingen.

Sedan jag flyttade till Söder i februari är detta tredje gången det händer mig. Olika personer och olika händelser, men det är tredje gången jag stöter på någon i så uppenbart behov av hjälp och där ingen annan är beredd att lyfta ett finger. De bara sänker blicken och låtsas ha fruktansvärt bråttom hem till den där blomman som måste vattnas i detta ögonblick. Första gången var det ett gäng 15-åringar som pucklade på en yngre kille. Mitt på dagen, mitt på Ringvägen. Så klart var det fullt av vuxna både män och kvinnor runt omkring som hade kunnat hjälpa till. Och så är det en blond kort 24-åring tjej som får gå emellan? Den andra gången var klockan närmare tre på morgonen en kall natt i mars och jag var på väg hem från tunnelbanan och får se en tjej iklädd endast kort kjol och linne stå och gråta och skaka i en port. Hon hade varit på fest, blivit full, och blivit illa berörd av någon kille som var för närgången. Vi pratade ett tag och hon blev mer och mer hysterisk och vägrade svara när hennes pojkvän ringde, det verkade som att hon skämdes. Jag bad till slut att få låna hennes mobil och ringde upp pojkvännen som var utom sig av oro och precis hade pratat med poliserna på Medborgarplatsen. De var snälla och körde honom till oss och de kunde sedan ta sig hem tillsammans.

Det jag berättat om ovan är inget jag är stolt över. Det är så minimala insatser av mig som krävts att jag skulle tycka det vore märkligt att vara stolt över att slå tre siffror på mobilen eller låna ut min jacka i några minuter. Jag anser det vara en självklarhet att hjälpa dem som så uppenbart behöver hjälp och jag skulle inte kunna sova gott om jag inte gjorde det. Jag tycker snarare att alla de som går förbi ska skämmas ordentligt. Vilka är vi att döma folk så snabbt, bara för att deras kläder är lite smutsiga eller för att de har druckit för mycket? Vem fan har inte gjort sina misstag undrar jag. Och jag säger inte att jag inte många gånger blivit irriterad på högljudda så kallade alkisar som suttit på bänkarna där jag kanske hade velat ha min picknick, eller på killen i min port som dyngrak klockan 8 en vardagsmorgon kallade mig hora för att jag sa att jag inte ville köpa cigaretter åt honom då han inte är 18. Men inte fan betyder det att jag inte hjälper dessa personer om de så behöver det, och jag med så otroligt små medel kan hjälpa dem? Jag menar inte heller att man ska vara dumdristig och ge sig in i situationer där man själv kan råka illa ut utan att tänka.

MEN DET ÄR INTE HELLER FÖR MYCKET BEGÄRT AV VÅRA MEDMÄNNISKOR ATT DE SKA VISA LITE CIVILKURAGE OCH MEDKÄNSLA I SITUATIONER SOM KRÄVER DET.

Det här gäller alla. På gatan, på skolgården, på kontoret, på tunnelbanan. Nästa gång du är på väg att gå förbi någon i behov av hjälp, gör inte det. Stanna.

Ja det var väl på tiden kan man tycka. I över två årtionden har HIV-smittade personer utan amerikanskt medborgarskap vägrats inträde i landet. Nu har president Obama förespråkat att lagen ska förkastas och det tycker jag är bra. Med den kunskap vi har idag, och haft under en längre tid, är det ju helt befängt att man skulle vara rädd för att dessa personer ska komma in i landet. Förhoppningsvis träder beslutet i kraft under tidigt 2010 och kan verka som en vägvisare för andra länder som fortfarande anammar liknande regler.

Det intressanta är att jag aldrig hört någon amerikan prata om detta. Tvärtom, när vi diskuterat det faktum att vi svenskar (och säkert många andra) var tvugna att uppvisa rena blodprov för att få förlängt visum i Kina var det flera amerikaner som höll med om att det inte borde spela någon roll. Dock blir jag lite konfunderad nu när jag tänker på hur de upphållit den här lagen i USA? Vi svenskar till exempel lämnar ju knappast blodprov när vi reser in i landet i turistsyfte, allt vi behöver är ju en liten lapp man kirrar på internet. Jaja, hur det än fungerat rent praktiskt så tycker jag att det är bra att de nu tar bort restriktionerna.

Läs mer och bli klokare på HRW.

I vissa delar av världen, framför allt i ett antal Afrikanska länder, råder enorma problem med misshandel, diskriminering och till och med mord av människor med pigmentbrist, eller albiner. Jag besökte nyligen Galleri Kontrast på Hornsgatan i Stockholm för en utsällning om just dessa utsatta personers liv i Afrika och det var en skräckinjagande bild som återspeglades i dessa fotografier. Inte odelat negativ dock, då det på många ställen faktiskt byggts till exempel skolor för att främja utbildning och medicinsk vård av de personer som annars ofta går miste om desamma enbart på grund av att de saknar lite pigment.

Men dock kvarstår det faktum att de i stor grad utsätts för tortyrliknande behandling. Och så idag läser jag på nyhetsbyrån AFP att en domstol i Tanzania nu dömt fyra män till döden för ett albinomord. SVD skriver att "Sedan 2007 har mer än 50 människor med pigmentbrist mördats i Tanzania och deras kroppsdelar och inre organ sålts till "häxdoktorer". Enligt lokal folktro är albiners organ lyckobringande." Detta är hemskt så klart. Om jag förstått det rätt kommer fall som dessa allt för sällan upp i domstol ens, så det positiva med detta är ju att det någonstans visar på ett fungerande rättssystem, men å andra sidan tycker jag själv att det är hemskt att det än idag finns länder som har kvar dödsstraff i straffregistret. Men, som SVD forstätter rapportera, "Tanzania har fortfarande dödsstraff för mord och landsförräderi, men har inte verkställt någon avrättning sedan 1995. Hundratals dödsdomar har på senare år omvandlats till fängelsestraff.", och detta får väl ses som ett steg i rätt riktning. Betydligt bättre än vår stora granne i väst som om och om igen verkställer dödsstraff. (Fingers crossed för att min förra arbetsgivare inte hittar hit och läser detta!)

Hur som helst, detta är ett alldeles för lite uppmärksammat brott som jag tycker förtjänar människors uppmärksamhet i högre utsträckning. Kanske värt en tanke nästa gång vi klagar på våra vinterbleka ansikten.

Friday, October 23, 2009
COPENHAGEN

Corks popped this month in Copenhagen, with Rio de Janeiro voted as host city for the 2016 Summer Games and the convening of the XIII Olympic Congress, the first since 1994. Meanwhile, in a dark cell in Fuzhou, a coastal city on the East China Sea, Ji Sizun has no cause to celebrate. The 59-year-old legal activist was sentenced to three years in prison in January. His crime? He took the International Olympic Committee (IOC) and the Chinese government at their word when authorities set up three official protest zones during the Beijing Games and said that any citizen could apply to protest.

In fact, not one of the 77 applications filed by Chinese citizens was accepted. Instead, applicants were detained, harassed or jailed. Two women in their 70s were sentenced to camps to be "reeducated" through forced labor, before an international outcry sprang them. Two days before the Opening Ceremonies of the Beijing Games, IOC President Jacques Rogge told Reuters: "We believe the Games are going to move ahead the agenda of the social and human rights as far as possible; the Games are going to be a force for good."

More than a year later, however, it is clear that awarding the 2008 Games to Beijing actually worsened the human rights climate in China.

Consider: Thousands of Beijing residents were evicted to make way for Olympic construction. The Chinese media and Internet sites remained censored despite the pledges of "complete press freedom" that Beijing made while bidding for the Games. That censorship had deadly consequences during the Olympics, when an enforced news blackout of China's melamine-tainted milk supply may have contributed to the toll of tens of thousands of sick children (six of whom died).

The Beijing Games led to a deep freeze of civil society development in China and unleashed a wave of xenophobia and nationalism -- especially after protests during the Olympic torch relay -- which gave rise to attacks on foreign journalists and tightened Internet censorship. The unrest in Tibet in February and in Xinjiang in July may have been a byproduct of intense security preparations across the country.

Yet absent from the agenda of the Olympic Congress that just met here was any discussion of how China's Olympics went so wrong in terms of human rights, how Olympic officials failed to anticipate and react to entirely predictable abuses by Chinese authorities, or how to prevent such a debacle in the future. And the false narrative of success in Beijing could set the stage for similar issues at Russia's 2014 Sochi Games or other host cities.

Why worry now about the Sochi Games? This year alone, several Russian rights activists and journalists have been killed within a few hundred miles of Sochi. The Committee to Protect Journalists ranks Russia as the world's third-deadliest country for reporters. Seventeen Russian journalists have been killed since 2000. Journalists and citizens know a climate of impunity toward these deaths has been fostered.

Research by Human Rights Watch in Sochi this year has uncovered potential problems that, if unaddressed, could develop into rights violations linked to preparations for the Games. Olympic construction in and near Sochi is a potential source of grave health hazards. One village has been without running water for a year; all of its wells have been shut down because of construction or pollution.

Researchers also observed a depressingly familiar lack of transparency in land expropriations. On just one street in Sochi, for example, residents face the expropriation by local authorities of 119 properties and dozens of plots of land to make room for Olympics-related construction. Residents are given little or no information on compensation or resettlement options, or on how to dispute official appraisal values.

In Copenhagen this month, Human Rights Watch presented its proposal for institutional reform to monitor host countries' compliance with international human rights norms. We also believe that the IOC should make host city contracts public. Reforms have been made to the Olympic system related to doping, graft and environmental degradation, but only after international embarrassment on a grand scale.

Human Rights Watch is not suggesting that the IOC monitor all human rights in a host country -- that's our job -- just abuses directly tied to or caused by the Games. The lesson of Beijing is that voluntary pledges by host countries don't prevent rights violations. Only by creating a body to monitor human rights violations before, during and after the Games can we ensure that future Olympics won't be tainted by human rights abuses.

Minky Worden is director of media at Human Rights Watch and the editor of "China's Great Leap: The Beijing Games and Olympian Human Rights Challenges."