Mitt första tandminne
Mitt första tandminne är från tiden då vi fortfarande bodde inne i stan. Som barn av en stad gick jag på dagis vars enda utomhusområde var innergården. För övrigt samma innegård som våran lägenhet låg på, så mamma brukade vinka från balkongen ibland. Så för att vi skulle få se lite grönt omkring oss gick vi nästan varje dag den korta biten till Humlegården. Jag kommer fortfarande ihåg varenda liten leksak och gungbräda, som jag älskade den parken! Även efter att vi flyttat till Täby fick jag mamma att ta mig dit varje vecka. Jag har i efterhand insett att hon nog mutade mig med att få leta i parken mot att jag gick på balett varje lördag. Men åter till tanden.
Vi var som vanligt med dagisgruppen och lekte, och just denna dag hade vi vägarna förbi en avlägsen lund inne i parken där det står ett antal gamla kanoner i en ring. Fantastiskt roligt tyckte vi barn antagligen och klättrade hej vilt på dem. Så även jag, till det att en icke så vänligt sinnad pojke valde att helt sonika knuffa ner mig från där jag satt och lekte häst. Pang bom rakt ned på marken sa det, jag kommer fortfarande ihåg knuffen och hur det tjongade till i mitt stackars huvud. Dagisfröknarna kom och tröstade och vi gick så småningom tillbaka till dagiset. Men jag ville tydligen inte sluta gråta, så till slut ringde de min mamma som kom över, och jag kommer ihåg hur hon stirrade lite på mig, sen körde in några fingrar i min mun och utropar "Men hon har ju inga tänder kvar!". Denna lilla detalj hade visst undgått fröknarna som nog skämdes lite. Tjipp tjupp sa det och så satt vi i bilen på väg till det här tandsjukhuset i Vasastan. Väl där var de tvungen att söva hela mig för att kunna fixa till de tre tänderna mamma trodde hade slagits ut. Istället för att slås ut hade de nämligen tryckts rakt upp, back to the roots om man så säger. Så kunde jag ju inte ha det tydligen så de var tvugna att operera ut dem. Inte nog med att de skadade mina riktiga tänder som satt där långt uppe, utan jag var ju nu dessutom tvungen att gå omkring med en jäkla glugg där framme i typ tre år. Men värre saker har väl hänt. Som till exempel att jag samma dag som jag skulle på återbesök för tänderna bestämde mig för att ta min trehjuling och cykla ned för barnvagnsrampen i trappan på innergården. Men det är en annan historia.
Den här historien är ju kanske inte så spännande ändå trots att jag tycker att jag valde ett originellt sätt att skada mig på. Dock får den en annan dimension när man får höra upplösningen på det hela, vilken tog plats cirka 20 år efter "olyckan". Jag sitter något bakis med två killkompisar och äter pizza precis i det kvarteret vi bodde i då det begav sig. Den ena av dem, vi kan kalla honom Magnus (för han heter det) kände jag inte så bra. Appropå ingenting påpekade jag lite nostalgiskt att jag som lite gick på dagis och bodde där i huset mitt över gatan. "Nähä, på riktigt, jag gick ju också på det dagiset!" utropade Magnus. Eftersom jag och Magnus är lika gamla och dessutom kom ihåg samma fröknar så insåg vi snabbt att vi gått i samma dagisgrupp. Kul tyckte jag, och så började jag berätta om min kanon-olycka. Då ser jag hur Magnus först blir lite röd i ansiktet för att sedan anta en något vitare nyans. Smått stammande får han ur sig något i stil med "Var det DU?" för att sedan tystna. Tjugo år senare hade jag hittat förövaren.
Nu är ju inte jag den som är långsint eller ens blir arg så lätt, så jag nöjde mig med att skinna Magnus på alla hans pengar när vi på eftermiddagen spelade Monopol. Det tycker jag gott att han kunde ha.
Vi var som vanligt med dagisgruppen och lekte, och just denna dag hade vi vägarna förbi en avlägsen lund inne i parken där det står ett antal gamla kanoner i en ring. Fantastiskt roligt tyckte vi barn antagligen och klättrade hej vilt på dem. Så även jag, till det att en icke så vänligt sinnad pojke valde att helt sonika knuffa ner mig från där jag satt och lekte häst. Pang bom rakt ned på marken sa det, jag kommer fortfarande ihåg knuffen och hur det tjongade till i mitt stackars huvud. Dagisfröknarna kom och tröstade och vi gick så småningom tillbaka till dagiset. Men jag ville tydligen inte sluta gråta, så till slut ringde de min mamma som kom över, och jag kommer ihåg hur hon stirrade lite på mig, sen körde in några fingrar i min mun och utropar "Men hon har ju inga tänder kvar!". Denna lilla detalj hade visst undgått fröknarna som nog skämdes lite. Tjipp tjupp sa det och så satt vi i bilen på väg till det här tandsjukhuset i Vasastan. Väl där var de tvungen att söva hela mig för att kunna fixa till de tre tänderna mamma trodde hade slagits ut. Istället för att slås ut hade de nämligen tryckts rakt upp, back to the roots om man så säger. Så kunde jag ju inte ha det tydligen så de var tvugna att operera ut dem. Inte nog med att de skadade mina riktiga tänder som satt där långt uppe, utan jag var ju nu dessutom tvungen att gå omkring med en jäkla glugg där framme i typ tre år. Men värre saker har väl hänt. Som till exempel att jag samma dag som jag skulle på återbesök för tänderna bestämde mig för att ta min trehjuling och cykla ned för barnvagnsrampen i trappan på innergården. Men det är en annan historia.
Den här historien är ju kanske inte så spännande ändå trots att jag tycker att jag valde ett originellt sätt att skada mig på. Dock får den en annan dimension när man får höra upplösningen på det hela, vilken tog plats cirka 20 år efter "olyckan". Jag sitter något bakis med två killkompisar och äter pizza precis i det kvarteret vi bodde i då det begav sig. Den ena av dem, vi kan kalla honom Magnus (för han heter det) kände jag inte så bra. Appropå ingenting påpekade jag lite nostalgiskt att jag som lite gick på dagis och bodde där i huset mitt över gatan. "Nähä, på riktigt, jag gick ju också på det dagiset!" utropade Magnus. Eftersom jag och Magnus är lika gamla och dessutom kom ihåg samma fröknar så insåg vi snabbt att vi gått i samma dagisgrupp. Kul tyckte jag, och så började jag berätta om min kanon-olycka. Då ser jag hur Magnus först blir lite röd i ansiktet för att sedan anta en något vitare nyans. Smått stammande får han ur sig något i stil med "Var det DU?" för att sedan tystna. Tjugo år senare hade jag hittat förövaren.
Nu är ju inte jag den som är långsint eller ens blir arg så lätt, så jag nöjde mig med att skinna Magnus på alla hans pengar när vi på eftermiddagen spelade Monopol. Det tycker jag gott att han kunde ha.
Kommentarer
Trackback
