Martina

...att tandkrämstuben faktiskt är tom även om den tjänat en troget i över två veckor efter det att den såg ut att vara tom första gången.

Mina julklappsinköp går så här långt inte så bra. Resultat hittills: 0. Men det är ok, än finns det tid. Jag tror på att köpa lite allt eftersom och jag har några guldkornsbutiker där man alltid hittar något vettigt. Kanske att jag redan på onsdag eftermiddag vågar mig ut på stan för att göra en första gallring. Jag tycker ju egentligen att det är hemskt roligt att köpa saker till andra och få slå in dem och se dem bli glada (förhoppningsvis), men jag blir samtidigt så trött på hela hysterin. Några diamanter blir det inte i alla fall, jag blir alldeles för förskräckt och arg när jag läser om alla dessa blood diamonds som kommer från till exempel Zimbabwe. Sen att innehållet i min plånbok nog inte heller skulle räcka till mycket mer än en liten sandkornsstor diamant är väl också en faktor som spelar in, dock inte den viktigaste.

Mycket krig och katastrofer och nöd. Varje gång jag ser bilder på soldater i fält blir jag lika imponerad över hur de av mina vänner som själva varit stationerade i Irak och Afghanistan klarar av att gå vidare så bra som de verkar göra. Det kan inte vara lätt alla gånger, och jag fascineras av hur de är militärer ut i fingerspetsarna, även när de befinner sig på svensk mark på poster som är i jämförelse helt ofarliga. Och mitt i allt det hemska så skrattade vi också förra veckan åt hur lustigt det är att man på deras arbetsplats och där jag tidigare hade praktik inte reagerar när någon går förbi i full mundering och vapen i högsta hugg. (Nu syftar jag väl främst på min amerikanska vänner även om jag har full respekt för vad de svenska militärer jag känner gör också och hoppas att jag aldrig någonsin behöver se dem skickas ut i skarpt läge.) När jag tänker efter så är det nog någon av dessa vänner jag helst skulle ha med mig om det höll på att gå riktigt illa någon gång, jag beundrar deras beslutsamthet när det väl gäller.

 

Ja igår var verkligen en härlig dag! Vaknade lagom tidigt, åt frukost och kollade på idolfinalen (bara ett litet minus här för att Tv4 har ett kommentarsfält bredvid bilden där folk envisas med att skriva typ "Grattis Erik till vinsten" vilket ju förstör spänningen något), fick ett sjukt bisarrt och ytterst oväntat samtal, knatade till Operan med trevligt telefonsällskap i form av Marianna och mötte upp mamma för att lyssna på lite julsång i foajén. Sen gick vi runt en sväng på stan och konstaterade att det var mycket folk. Sen åkte jag hem och på vägen började det snöa såna där härligt luddiga flingor vilket ledde till ett stort fånflin på mina läppar, utsträckta händer och lite dans på vägen från tunnelbanan. Sen hade jag ett par timmars lugn och ro här hemma med bra musik och begav mig sedan till en vän för härligt sällskap och jättegod middag. Kom hem lagom lullig och somnade gott. Bättre än så blir det inte en lördag tror jag.

Var nyss nere på Konsum och handlade lite mat. När jag står och spanar in i en gång på jakt efter knäckebröd kommer det fram en äldre man och frågar mig om jag kan hjälpa mig leta efter Coops egna kaffe på hyllan där bredvid. Det kunde jag ju så klart, men vi hittade inte den sorten han ville ha för den skulle minsann kosta mindre än 20 kr och jag hittade bara en för 27. Så då skulle han minsann inte ha något, och när han går därifrån säger han något i stil med att "Det är så mycket sågspån i det där" och syftar på det kaffet han egentligen ville köpa. Ja, usch svarar jag, varpå han säger att Nej, det är bra för då räcker det längre. Nu är jag ju ingen kaffedrickare av rang, me jag har svårt att förstå att det skulle vara bra med den dåliga kvalitéten? Dessutom fattar jag inte logiken i hans resonemang. Ok, typiskt en sån där historia som var jättekul när den väl hände men faller pladask när jag försöker återberätta. Oh well.

Passade på att få mig en shot av det här omdebatterade influensavaccinet idag. Hade bestämt mig för att inte få några biverkningar av det, men nu ser jag hur min vänstra överarm har antagit en betydligt större storlek än innan och hur det känns som någon har boxat mig riktigt hårt på armen. Men det är ju i och för sig ingenting, blir det inte värre än så så är jag glad minsann. På detta tema skickade min käre bror Viktor nyss det här, lite fnissig blir man allt:

Jag och min lånade tv kommer ju inte så bra överens dessa dagar, så nu ska vi se om SVT lyckas sända live från nobelfesten även på nätet. Jag hoppas det, för det hör ju ändå till att titta en stund och beundra denna högtidliga tillställning även om jag brukar tröttna ungefär då när kommentatorerna ska börja dra sitt historiska jidder hit och dit. Jag skulle tycka det vore betydligt mer intressant att få lyssna till konversationerna som förs vid bordet! Kan man inte placera ut lite mikrofoner vid lämpliga personers platser och lyssna på vad som sägs?

JA!!!!!!!!!!!!!!!

Väntan är över, nu börjar istället en hektisk periods med en jäkla massa fix av praktiska saker!

Så brukade min fina vän Elin säga om saker hon hade på sig, och jag tycker det är bra! Vi säger inte så ofta att vi är fina i något faktiskt. Elin krossar just nu mitt hjärta genom att vara bosatt i Australien, men det gör inget för jag blir glad när jag tänker på att hon är en av ganska få personer jag känner som gör slag i saken och faktiskt går emot de normer och vägar samhället har stakat ut åt oss. Så jag förlåter henne och hoppas att vi kan ses snart ändå, kanske i Hongkong som vi pratade om förut! Jag känner mig lite på det sättet själv också ibland, men sen inser jag att jag nog misslyckats med just den här göra-slag-i-saken-biten och att det mesta hos mig förblir outövade idéer.

I alla fall. Jag kom att tänka på Elin nyss när jag tyckte att jag förtjänat att stänga ner jobbdagen, fixa lite middag och titta på några avsnitt av någon härlig dramafyll tv-serie. Då tänkte jag att "jag är faktiskt vär det". Sen insåg jag snabbt att jag inte alls är värd det eftersom min effektiva arbetstid idag kan räknas i minuter och jag mest suttit och väntat på ett samtal och sen pratat det här samtalet. Men ibland kan man inte kräva så mycket mer av en obeslutsam snart 25-åring som inte gillar sitt nuvarande jobb. Och som jag väntar. Blir det ett JA så blir det sjukt bra, dock måste jag då ta tag i att slingra mig ur ett annat jobb som jag egentligen tackat ja till. Och blir det NEJ så har jag ju det här andra jobbet, så då blir det ju bra ändå kan man tycka. Win-win helt enkelt, fast det ena är lite mer win än det andra. WIN-win kanske. Mina grannar har förresten satt upp en sån här ljusslinga på balkongen, men de släcker den när de går hemifrån. Är inte det lite snålt mot oss andra som vill beundra julepyntet? Jag kan tycka det.

Näe. Jag känner mig som ett enda stort NÄE just nu. Inte som ett Nej, utan just ett Näe. Som i att Näe nu orkar jag inte vänta på att andra ska göra sitt jobb innan jag kan göra mitt, Näe nu vill jag att min dator ska sluta krångla, Näe jag vill inte behöva gå utanför dörren för att köpa mat. Jag önskar att jag var i Köpenhamn nu faktiskt. Jag skulle lätt kunna tänka mig att knalla runt på mässan i två veckor och lyssna på kloka och okloka människors förslag på hur vi ska rädda världen. Jag skulle ju i alla fall lära mig mer än nu när min hjärna bara väntar väntar väntar.

Jag håller på att förgås av väntan. Det har gått så långt att jag är inte ens nervös över det besked jag väntar på, jag skiter i om det blir av det negativa slaget, så länge det kommer. Jag jonglerar för tillfället med två olika praktikplatser och jag vet inte hur det hela ska sluta och jag vet att om jag inte får slutgiltigt besked snarast från det ställe som ännu inte lämnat så kommer en av bollarna att falla platt till marken. Det känns som att jag hela tiden från maj månad gått och väntat på liknande besked. Oftast har det uppenbarligen blivit nej eftersom jag fortfarande väntar, men ett och annat ja har även slunkit med, men antingen har de kommit för sent eller så har de dragits tillbaka på grund av diverse orsaker, läs taskigt med pengar i företagen. Trist att det har blivit så, för nu har det gått så långt att glädjen liksom försvunnit ur det hela, och jag vill bara veta så att jag kan gå vidare utifrån det besked som kommer. Dessutom tycker jag att det är respektlöst att dra ut nåt så förbenat på tiden, tror de verkligen inte att man har annat att göra också?

Jag gillar det! Ödets ironi liksom. Och håll med om att det faktiskt händer rätt ofta att något händer där just detta uttryck passar in. I alla fall. Den här gången handlar det om pärlörhängena som finns på bild lite längre ned. Och hur glad jag var för att de överlevt så länge och att jag fortfarande har dem. Tji fick jag för igår var jag på middag med min kära praktikantkollega och när jag skulle ta av mig jackan så måste även ett örhänge följt med och sen var det poff borta. Nu är de ju köpte i Kina och kostade nog inte många kronor, men ändå. Typiskt när jag precis hyllat dem.

Har precis insett att jag kan surfa medans jag tentavaktar. Halleluja, grattis att jag upptäckte det när det bara är en timme kvar... Jag tror i alla fall att jag har skött mitt jobb ganska bra. På förmiddagen var det en kille som tog upp sin mobil och började pilla med den, men då gav jag honom arga ögat och stirrade ut honom tills han la ner den igen. På eftermiddagspasset har det bara varit fyra stycken så då har det varit lättare att hålla koll på dem. Är dock galet kissnödig nu, men jag vet inte om jag vågar lämna salen. Förmodligen borde jag också sluta skriva nu då varje tryck på tangenterna ekar högt i del kala salen.

En rolig grej från i förmiddags bara! Såg plötsligt en liten spindel komma springandes mot mig i full fart, vilket ju inte var så lyckat med tanke på min lätta fobi. Och det var en luring jäkel, jag trodde att jag hade trampat ihjäl den, men se den hade bara spelat död, så en liten stund senare statte den fart igen. Såg nog ganska roligt ut när ajg diskret försökte mörda det stackars djuret och hålla mina tillhörigheter långt borta - allt under fullständig tystnad.

• Man blir uppringd och erbjuden jobb som tentavakt
• Man tackar ja
• Man åker dit på utsatt tid och dag
• Då upptäcker administrationen att de bokat in en på fel dag
• En snäll tant tycker att den andra tanten var klantig och tycker synd om en för att man bokat av andra möten...
• ...och skriver på lappen om att man jobbat 7 timmar idag fast klockan knappt är nio på morgonen...
• ...och ber en komma tillbaka nästa dag då det faktiskt finns en tenta att vakta
• Och givetvis får man betalt även nästa dag då man kommer tillbaka.

Tadaa! Svårare än så är det inte! Helst ska det vara kaos i kollektivtrafiken på morgonen så att man får lite extra spänning i och med stressen att hinna i tid.

Jag har länge väntat på att den rätta känslan ska infinna sig för att jag för första gången för den här julen ska sätta på min fabulösa Spotify-jul-playlist. Och ikväll smög den sig på. Gossip Girl var avklarat, jag hade med en suck insett att det inte blir något mer jobbande ikväll även om jag bordebordeborde, och thékoppen var fylld till bredden med rykande thé (som i och för sig luktade suspekt men det var inte av betydelse i det stora hela). Med andakt högerklickade jag på listan och valde play. Den första som fick äran att inviga jullåtslyssnadet var Elvis och Silent Night, och nog kändes det ganska bra allt! Om ni vill lyssna på allt från Fitzgerald till Cash till Presley kan ni dela denna lista med mig, och det gör ni i så fall här: Xmas

Ska sägas att jag inte hunnit utvärdera den ännu, har bara lagt till massa låtar allt eftersom de pluppat upp på Spotifys startsida, men helt fel kan det väl ändå inte bli. Fast okej, nu väser Sting fram några smöriga toner som faktiskt inte var så heta.

...att det luktar jäkligt mycket curry i min lägenhet. Kanske borde dra på fläkten lite bättre nästa gång jag använder denna fantastiska kryddblandning.

Curry får mig osökt att tänka på en gång när Ulrika och jag bodde i Paris. Hennes syrra plus kompis var på besök och vi skulle laga något med curry till middag i vårat extremt primitiva kök. Vi hade köpt en helt ny burk med curry, men hur mycket vi än hade i så smakade det aldrig något. Desto gulare blev det. Det slutade med att vi hade i precis hela burken, vilket ändå resulterade i en rätt smaklös (men desto gulare) middag. Åh herre jisses, vilka minnen som kommer tillbaka när jag tänker på korridoren vi bodde i.

Eftermiddagen bjöd på ännu en dramatisk, om än molntäckt, solnedgång över söders takåsar. Cerisrosa var dagens färg, och jag trooor att jag kanske lyckades fånga en del av det fina. Med lite hjälp av photoshop skulle det kunna bli en pangbild.

Idag har jag fått jobb som tentavakt, nu får studenterna passa sig från allt vad fuskande heter!

Hade en Skype-konferens inbokad klockan 9.00 idag med pappa och en av mina Schweiziska chefer. Jag är den enda som är online i tid, och när de andra två ansluter så "ska de bara prata om lite andra saker först". Detta är nu snart en timme sedan och här sitter jag på nålar och väntar på att de ska återuppta mig i samtalet. Kan ju förvisso jobba med annat under tiden men jag vill ha det avklarat asap då jag misstänker att jag kommer behöva försvara mig lite för senaste månadens risiga försäljningsstatistik. Lägg på nu för tusan.

Tog en välförtjänt paus efter några timmars jobb, och vad ser jag när jag tittar ut genom fönster? Ingenting! Skymningen lägger sig över Bjurholmsplan, och så även dimman! Förutom några ljusglimtar i fönstrena ser man absolut ingenting. Spöklikt och vackert. Och inte heller dessa bilder blev som jag ville.