Pang sa det
Ja det gjorde det verkligen. Det var i fredags morse vid fyrasnåret och jag satt ensam i en taxi på väg hem från en kväll ute. Kommer farandes i kanske 50-60km/h på en bred folk- och biltom gata, när det helt plötsligt tar tvärstopp och man hör det där vidriga ljudet av krossat glas och mosade bilar. Jag satt i baksätet bakom passagerarsätet och fumlade med att få upp någonting ur min väska när hela jag plötsligt kastas fram mot bilens främre del. Pannan slår i en liten lcd-reklamskärm som sitter bakpå stolen framför mig och jag slår även i vänstra halvan av ansiktet i något, förmodligen plasthytten som omgärdar chaufförens säte. Även det högra knät åker in i något.
När jag väl fattar vad som hänt är jag helt disorienterad, men kan ändå känna efter om jag blöder någonstans eller om något verkar brutet eller liknande. Snyftandes sitter jag där i baksätet och undrar vad som hänt, men det enda chauffören gör att hoppa ur och börja skrika på den andra chauffören. På något jävla vänster har en annan taxi kommit snett från vänster och brakat rätt in i min bil. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, det gjorde ont som tusan lite överallt, särskilt i huvudet, men jag tänkte att här vill jag inte vara kvar, av erfarenhet vet jag också vilka folksamlingar liknande händelse brukar dra till sig. Så jag lyckas samla ihop mina saker och sen kliver jag helt enkelt ur bilen och börjar gå hemåt. Som tur var var vi mindre än 500m hemifrån, så jag tar upp min mobil och ringer Marianna som likt en hjälte slänger på sig kläder och springer och möter mig i den vidriga värmen. Lyckades och ringa och skrämma upp stackars Sean på vägen. Vi satte oss på trotoaren ett tag och Marianna insåg att det nog var läge att åka till sjukan, så in i en ny och hel taxi och full fart dit. Läkaren konstaterade där att det inte rörde sig om något allvarligare än en lätt hjärnskakning och ett svullet knä och ansikte, men allting var tack och lov helt! Hade en himla tur med tanke på hur snabbt det gick och att jag inte hade något säkerhetlsbälte. (Hade det funnits det hade jag självklart använt det!) Inget roligt slut på en annars jätterolig kväll.
Så mina senaste dagar har mest bestått av sängvila, har visserligen tagit mig ut för att äta middag med kompisar som ska åka hem och så, men inte druckit en droppe och inte varit särskilt pigg heller. Är sjukt tacksam för att det inte gick värre, och ansiktet är redan utåt sett helt återställt, sen är det väldigt ömt på nästan hela vänstra halvan men det kommer gå över. Knät är numera bara lite svullet och ömt, men har antagit en härlig blandning av rött, blått, grönt, gult och lila.
Så kan det gå. Helt klart den obehagligaste upplevelsen här, men jag är så lättad att det inte gick värre och att ingen annan verkade bli skadad heller.
När jag väl fattar vad som hänt är jag helt disorienterad, men kan ändå känna efter om jag blöder någonstans eller om något verkar brutet eller liknande. Snyftandes sitter jag där i baksätet och undrar vad som hänt, men det enda chauffören gör att hoppa ur och börja skrika på den andra chauffören. På något jävla vänster har en annan taxi kommit snett från vänster och brakat rätt in i min bil. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, det gjorde ont som tusan lite överallt, särskilt i huvudet, men jag tänkte att här vill jag inte vara kvar, av erfarenhet vet jag också vilka folksamlingar liknande händelse brukar dra till sig. Så jag lyckas samla ihop mina saker och sen kliver jag helt enkelt ur bilen och börjar gå hemåt. Som tur var var vi mindre än 500m hemifrån, så jag tar upp min mobil och ringer Marianna som likt en hjälte slänger på sig kläder och springer och möter mig i den vidriga värmen. Lyckades och ringa och skrämma upp stackars Sean på vägen. Vi satte oss på trotoaren ett tag och Marianna insåg att det nog var läge att åka till sjukan, så in i en ny och hel taxi och full fart dit. Läkaren konstaterade där att det inte rörde sig om något allvarligare än en lätt hjärnskakning och ett svullet knä och ansikte, men allting var tack och lov helt! Hade en himla tur med tanke på hur snabbt det gick och att jag inte hade något säkerhetlsbälte. (Hade det funnits det hade jag självklart använt det!) Inget roligt slut på en annars jätterolig kväll.
Så mina senaste dagar har mest bestått av sängvila, har visserligen tagit mig ut för att äta middag med kompisar som ska åka hem och så, men inte druckit en droppe och inte varit särskilt pigg heller. Är sjukt tacksam för att det inte gick värre, och ansiktet är redan utåt sett helt återställt, sen är det väldigt ömt på nästan hela vänstra halvan men det kommer gå över. Knät är numera bara lite svullet och ömt, men har antagit en härlig blandning av rött, blått, grönt, gult och lila.
Så kan det gå. Helt klart den obehagligaste upplevelsen här, men jag är så lättad att det inte gick värre och att ingen annan verkade bli skadad heller.
Kommentarer
Trackback
