Martina

Förutom att lägenheten blev uthyrd så har det här annars varit en väldigt svart dag. Redan innan vi vissta några detaljer kommenterade mamma att det var så hemskt med de här tre 19åriga killarna som omkommit i en bilolycka på väg hem från fjällen. Hon var så upprörd att hon ringde till Viktor för att berätta om det och komma med förmaningar om att ta det lugnt på vägarna när han flänger omkring på hala vägar i sin rishög däruppe. Det var en lillebror i dåligt skick som svarade på andra sidan, och då visade det sig att han till fullo var medveten om det som hänt då det var tre av hans kompisar som satt i bilen. Tack och lov (fast hur egoistiskt är det inte att tänka så??) var det inte de tre som precis varit uppe och firat nyår med honom, dessa hade kommit hem säkert med tåg redan dagen innan, utan det var gamla klass- och skolkompisar. Dessa olyckor är alltid lika tragiska, men det är sjukt vilket uppvaknande det blir så fort det kommer lite närmare ens egen verklighet.

Helt ofattbart vad de tre killarnas familjer måste gå igenom i detta nu. Att som förälder förlora sitt barn måste vara bland det absolut värsta man kan gå igenom, och tanken på att jag själv skulle förlora en bror är för vidrig för att ens tänka klart. Bara de fåtal timmar den 26e december 2004 (min tjugoårsdag tack så mycket) jag inte visste om min pappa var helskinnad eller ivägspolad med så många andra i vågorna var näst intill outhärdliga, och att som anhörig behöva ta emot det besked som dessa tre familjer fått ta emot i dagarna måste vara absurt. Vad gör man? Vad tänker man? Varför skulle jag låna ut bilen till tre oruttinerade bilförare? Varför tvingade jag dem inte att ta tåget eller bussen? Självanklagelsen och ångesten måste var enorm. Mina tankar går idag till alla de anhöriga.

R.I.P.