Martina

Igår började min pappas vän och kollega sedan länge prata med mig på skype och fråga om jag stött på en viss svensk kille som heter Oliver här. Nä det hade jag inte, däremot hade jag hört hans namn ropas upp på en av lektionerna tidigare i veckan, därav kom jag i alla fall ihåg namnet. Så helt plötsligt blev det en himla aktivitet på pappas kontor hemma i Sverige och inom ett par minuter hade de ringt Olivers pappa (som de känner via jobbet tydligen) och tagit reda på en mailadress och gett mig order om att kontakta honom. Jaja sa jag och skrev ett mail. Sen idag så träffade jag så den här Oliver, som visade sig vara mycket trevlig på alla sätt och vis, och då visar det sig att han gått i samma klass som en annan kille som även han är son till en av pappas kollegor. Det luktar nästan lite konspiration om det här, men världen är så sjukt liten ibland. Här är vi i en stad som har dubbelt så många invånare som hela Sverige, och så är det tre barn till tre kollegor från Stockholm som är här helt oberoende av varandra, på samma skola och samma campus. Knasigt. Får väl bli någon slags get together hemma hos oss snart kanske, alla tjatat ju på att vi ska ha fest. Bara för att de bor på korridor och inte har massa utrymme. Hoho. Dock så fick vi spana in Olivers rum på skolan idag, och det måste erkännas att det var väldigt mycket över min förväntan! Jättefrächt överallt, lagom stort osv. Dock betalar man mer per månad för att bo där än vad vi gör per person för vår lägenhet som dessutom inte ligger åt helvete vilket skolan faktiskt gör litegrann. Det är jättetrist, många av dem jag pratat med som bor på campus har knappt varit omkring i stan! Galet, det är ju det som är hela grejen!