Martina

Mamma ringer i en eftermiddag i veckan när jag sitter i bibliotekets tysta läsavdelning. Eftersom jag precis var på väg att gå så viskade jag tyst att jag skulle ringa upp henne inom 10 minuter. Hon blev helt tyst så jag tänkte att hon väl hört vad jag sa och la på. Sen ringer hon igen när jag är på väg till tunnelbanan och det första hon säger när hon hör att det är jag som svarar är att hon ringt fel, hon skulle ringa och prata med Viktor för hon är såååå orolig för att något har hänt honom, för när hon ringde honom för några minuter sedan så var det Isabelle (brors flickvän) som svarade och hon bara viskade och sa att de skulle ringa upp snart. Först blev jag lite ställd och fattade inte riktigt men sen föll polletten ned och jag förstod att hon ringt fel även första gången, när hon alltså ringde till mig och jag viskade, men mamma trodde att hon ringt till Viktor även den gången. Förvirrat nog så, men sen gjorde hon inte saken bättre genom att vägra inse hur det låg till, utan det krävdes flera minuters övertalning från min sida innan hon insåg att det blivit fel redan från början. När hon väl fattade hur det låg till muttrade hon surt och deklarerade att hon minsann inte kunde prata mer med mig nu för hon skulle minsann ringa Viktor och kolla att allt var ok. För säkerhets skull liksom.